hey, that's no way to say goodbye

jag har tänkt mycket på marie o den senaste veckan. jag trodde att jag såg henne på bussen, och kanske är det därför. jag undrade om hon fortfarande hade utstående hästtänder och vattnig blick. kanske är det därför, eller kanske är det för att samvetet smugit ikapp mig efter sju år.

högstadiet. man var de man var med. jag kan inte bestämma vad som i efterhand känns värst för mig: den stora konfrontationen på skolgården, då vi kallt och sakligt förklarade för marie o, att vi inte ville att hon skulle hänga med oss längre. att hon inte passade in med oss. att vi inte tyckte om henne längre. var det värst? eller var det månaderna innan, då vi gick ifrån henne, stack iväg om hon gick på toaletten, satte oss i matsalen vid ett bord så att hon inte fick plats, kritiserade hennes kläder, hennes hår, hennes åsikter. framför allt brukade vi anklaga henne för att vara feg. feg, som inte vågade stå upp inför sina föräldrar, som inte vågade klä sig som hon ville, som inte vågade vara sig själv. hon, feg? när det i själva verket var vi som i flera veckor inte vågade säga till henne att vi ville vara för oss själva. det var vi som fick henne att känna sig som skit. vi, som frös henne ute - den berömda bitch-metoden - utan att ge henne e n e n d a anledning. vart var hon den fega? och hur fick vi rätt att döma?


marie o lämnade oss fogligt som ett lamm efter skolgårdssamtalet. hon hittade snabbt nya vänner i klassen, och vi avslutade högstadiet med en blandad känsla av lättnad och outhärdlig skam.






jag har inte sett henne på bussen. jag vet inte vad det blev av henne. vet inte om hon fixade tänderna eller inte, men jag har kommit fram till att hon inte var feg när hon inte vågade sätta sig upp mot föräldrarna. hon var i alla fall modig nog att sätta sig upp mot oss. hon lät sig inte kuvas till att bära docs och håliga jeans. hon hatade sonic youth.





och är det inte märkligt, säg? att vi sju år senare ännu inte kan hantera varandra varsammare. att vi ännu inte kan avvärja somligt oönskat sällskap. att vi inte ens kan hålla god min och hålla oss borta från allt jävla skitsnack, alla sammangaddningar (pakt-bildning), allt som sårar i onödan.





önskan utfärdas: ett hövligt uppträdande, ett samtal om sådant som upprör, sådant som skapar konflikt, solidaritet (vi behöver inte tycka likadant om allting, men dina åsikter diskuterar jag gärna med dig, men inte med någon annan) och självständighet (jag behöver inte uppskatta alla, men jag behöver inte diskutera de jag inte tycker om med någon annan).






det märkligaste är kanske, att vi som i högstadiet var mitt uppe i vår kamp för att överleva, som kämpade mot trackasserier från övriga elever på skolan, hade tid och ork att så totalt riva ner all systerskap och avfärda en vän. en vän som vi borde ha behövt. hur fungerar sådant?








annars är allt peachy keen, fast jag har tenta på lördag, och innan dess vill jag helst hinna köpa lite julklappar, spela tv-spel och fika med min filmstjärnesnygge kompis:

ser han inte ut som the perfect troubled poet? allt snack om mff är bara en täckmantel för att dölja singer/songwriter-potentialen.