Jag tycker om skor. Nöje för mig kan vara att gå runt och prova mig fram längs gågatans skobutiker, eller att sitta vid skärmen och trycka mig fram genom utländska och inhemska skomärkens nätbutiker, där färger, material, klackhöjd och dessvärre även priser presenteras läderdoftande lockande. Jag tillhör inte kategorin människor som sedan de var små älskat skor, utan snarare är det en passion som vuxit fram sent, och utan större konsekvenser för mitt sociala liv. Från goth-perioden i mitt liv har jag kvar diverse kängor och trasiga sneakers, men även ett par svarta ecco-skor, som trots att de är slitna funkar perfekt när man ska jobba, på stadiga klackar och med rät tå. Jag inbillar mig att skointresset fick sitt uppvaknande när jag bodde i England, och inte hade så myckket annat att göra än spela Desperate Housewife. Det var då jag insåg att det kunde vara riktigt underhållande att städa och diska, med rätt attribut under fotsulorna. Dammvippa och Miss Sixty-slip ins. Städrock och Schuh-sandaletter. Diskborste och DKNY-kopior. Att sköta radhuset i förorten på kullen, blev plötsligt ett rollspel, där jag kunde ikläda mig egenskaper utformade efter klackhöjd och skavsår. Ja, för utanför hemmet med heltäckningsmattan använde jag knappast några extravaganta skor. Det handlar kanske främst om att det tagit mig fem år att över huvud taget kunna gå upprätt i klackar (trots träningen med dammsugaren i trapporna), men även om det faktum att mina fötter tillhör kategorin Kalle Anka, och egentligen inte är utformade att bära skodon över huvud taget. Smärtan, den outhärdliga smärtan, kanske man kan stå ut med hemma i vardagsrummet, där man när som helst kan tänka "Fuck it!" och sparka av sig djävulsskapen, men är man väl ute på stan är det desto svårare att bita ihop och vara snygg, när man helst av allt vill lägga sig på marken och gråta.
Ett par av mina favoritskor har jag lämnat till skomakaren för att få dem utblockade, så att jag kan visa upp dessa prydnader offentligt, men studentbudgeten erbjuder oftast mer kortsiktiga lösningar på skav-problemet. Compeed är ju välkänt och omtyckt, och kan faktiskt få vilka skor som helst att bli bärbara, och vanliga plåster håller ju också ganska långt. Mitt hetaste tips är att byta skor ofta. Varje dag helst. Då slipper man slita sönder dem, och dessutom mår fötterna bättre av omväxlingen, och hjärtat bättre av att få spendera fler pengar på vackra saker. Det behöver inte vara särskilt dyrt med skor. Inte om man är öppen för drastiska lösningar, som skopunkten, din sko, eller bättre begagnade från myrorna eller uff. billigt är gott.
Egentligen kom jag att tänka på det här med skor, när jag läste om boken Älskade skor av Paola Jacobbi (Albert Bonniers Förlag), i både tidningen Elle och mindre glamourösa Glamour. Efter recensionen i Elle, som närmast uttryckte avsky inför konceptet och inte rekommenderade läsarna att röra denna bok ens med tång, avfärdade jag den som just en schabloniserande historiereportage, och det var därför det var så häftigt att slå upp boksidan i Glamour, och finna att samma bok där fått betyget 5 av 5. Jag kanske ska tillägga att jag inte läst boken, och heller inte bläddrat i den, utan bara fått en uppfattning om den utifrån dessa två recensioner. Vad som blev avgörande för mitt beslut att heller aldrig läsa den, blev den lilla intervju med författarinnan, som infogats bredvid recensionen i Glamour. Nog för att hon verkar vara en söt och trevlig tjej, men skriver man en bok om sin skopassion, kanske man, bokstavligt talat, borde ha mer på fötterna. Paola Jacobbi menar nämligen att hon har mellan 30 och 40 par skor, vilket för mig är som att säga att man är klockfantast, och sedan visa upp en Swatch på armen. Nej, hörru Paola. Skofantaster har betydligt fler skor än så. Till och med jag har 40 par skor, men jag håller mig till att påstå att jag tycker om skor. Och jag tänker sannerligen inte skriva en bok om dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar