vi ligger i soffan. när jag är ensam har hon ingenting emot att hoppa upp och låta mig skeda henne. jag klappar och kelar, hon spinner. det är när de där hemska sakerna händer på TV:n, morden, knivhuggandet och våldtäkterna, som jag glömmer att hon inte är min och inte en del av mitt eget skinn. min hand fastnar och kurar ihop sig någonstans över hennes mage med fingrarna i den mjuka pälsen, och hon tittar på mig och undrar vem jag tror att hon egentligen är.
så glider hon ifrån mig, hoppar ner, lägger sig tillrätta i sin stol i stället. och jag kommer ihåg att hon är en vild. att hon är sin egen.
och det är därför hon alltid sätter sig och ser fåglarna flyga på naturprogrammen. hon är aldrig min på riktigt. bara sin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar