hej sjukvård

det är inte så konstigt att sjukvården saknar pengar.


varje gång jag är i behov av vård slås jag, liksom alla jag pratar med, av hur svårt det är och hur energisk och frisk man måste vara för att orka skaffa sig rätt hjälp. att man allra helst ska ha ställt en egen diagnos på sig själv innan man går hemifrån, för att över huvud taget komma någonstans i denna instans.

symptom på halsfluss: du googlar, känner efter, lutar huvudet i omöjliga vinklar framför spegeln för att få en skymt av ditt röda svalg. efter att inte ha kunnat svälja, andas eller prata på fem dagar sitter du i telefonkö först hos sjukvårdsupplysningen och sedan hos din husläkare, om du nu har turen att ha hens nummer och veta att hen har telefontid 07.50-08.00. du får förhoppningsvis en tid inom en vecka. väl där tas det blodprover, och om de inte visar att du har just halsfluss kommer din husläkare att titta på dig med huvudet på sned och säga: "du kan ju alltid prova att dricka te med honung i". om man gråtfärdig väser fram att man för i helvete inte gjort annat än druckit te den senaste veckan, varvat med isglass och whiskey, eftersom det är det enda som går ner, kanske läkaren fortsätter med att fråga: "vill du ha penicillin?" vilket leder till att man uppgivet måste bestämma sig för om man vill känna sig som en narkoman om man tackar ja eller en martyr som genomlidit ett läkarbesök i onödan om man tackar nej.


symptom på svampinfektion i ansiktet: eftersom svamp på huden yttrar sig i torra, flagande fläckar är det naturliga första steget att smörja. du provar allt du har hemma de första veckorna. kanske blir det bättre någon dag och du tänker: "aha! det måste vara X-krämen av X-märket som gjorde det! hurra!" och så bunkrar du upp med några extra burkar av denna kräm, blir några hundralappar fattigare och upptäcker några dagar senare att de torra partierna är tillbaka på samma ställen. du investerar i nya krämer och salvor för ytterligare några hundralappar. ibland blir det bättre och du tror att det är över. då kommer det tillbaka. det är DÅ du kommer på att du ska fråga din vän som är hudterapeut, varpå hon utan större omskrivningar skickar dig till apoteket: "Köp hydrokortison. Om det hjälper så har du svamp." tacksam över löftet om förbättring knatar du till apoteket, men hittar inte bland hyllorna och vänder dig till biträdet, som med medlidande i blicken meddelar att hon inte kan rekommendera någon av salvorna på apoteket till experimenterande. vänd dig till din distriktssköterska, tycker hon, och du lunkar hem medveten om att det är en kamp du har att vänta. så du googlar dig fram till exakt vilken typ av svamp du tror att du har (misstänker seborroiskt eksem), söker fram distriktssköterskans telefontid (11.30-12.00) och stålsätter dig. ringer, ringer, ringer, men efter att endast blivit kopplad till telefonsvararen som meddelar att distriktssköterskan har telefontid 11.30-12.00 då klockan är 11.50 ger du upp och ringer till vårdcentralens tidsbokning och ber om att få boka en tid hos distriktssköterskan. men nä, se, det går inte. i stället ombeds du att komma på drop in klockan nio morgonen efter. jag är hyfsat övertygad om att de genom att göra sig så oanträffbara som möjligt hoppas på att sålla bort de som inte anser sig ha tillräckliga besvär för att stånga pannan blodig. du tillhör emellertid inte en av dessa, så du tar dig till drop in-tiden och får träffa en sjuksköterska som med huvudet på sned undrar om du provat att smörja in ansiktet med en mjukgörande salva? du exploderar, dödar tanten och blir inlåst för livet, med svamp och allt. eller så skrattar du nervöst och intygar att du provat de flesta salvor som finns i handeln, och att det var en hudterapeut som tipsade om att det var svamp och att du skulle söka hjälp. "Den här hudterapeuten kanske inte tipsade om att prova en mild, parfymfri kräm?" säger sjuksköterskan, och du känner att du måste försvara att du kommit dit, och berätta att det svider och sticker, att du känner dig som ett monster då du fjällar i ansiktet och att du behöver hjälp. sjuksköterskan ser tveksam ut och pratar om mjällschampo. hon söker på FASS och skriver slutligen ut ett recept, trots att schampot inte är receptbelagt, men hon vet ju inte säkert, och man vill ju inte chansa. "Och blir det inte bättre på fyra veckor får du kontakta din husläkare." du tackar, niger och bockar när du går och tänker att du hade kunnat få det här svaret via telefon eller av damen på apoteket och sluppit hänga på vårdcentralen klockan nio en vardag, då man faktiskt oftast har annat för sig.


symptom mensvärk: när du ändå sitter på distriktsköterskemottagningen frågar du vad hon tycker att du ska göra åt din mensvärk, som på senare tid blivit värre på gränsen till outhärdlig och som tvingat hem dig från jobbet ett par gånger det senaste året. "Har du provat Voltaren?" frågar hon, och du berättar att jag provat allt, alla kombinationer, receptbelagda som du fått av anhöriga och allt från hyllorna på apoteket, men att ingenting hjälpt (du berättar inte att du förmodligen överdoserat rejält ett par gånger, även det utan resultat). sjuksköterskan lägger huvudet på sned och föreslår att du ska börja med P-piller. du kräks inombords. du frågar om det inte kan tyda på att något är fel, och ja, jo, det kan ju kanske vara någon cysta, säger sjuksköterskan då. det kan man undersöka på kvinnokliniken. "Ska jag ringa dit och boka en tid?" undrar du då ingen ytterligare information följer. "Nej, det måste du ha en remiss för, så du får vända dig till din husläkare för det." du tänker att det innebär ytterligare en evighet i telefonkö för att eventuellt få en tid inom en inte alltför avlägsen framtid, och när du väl sitter hos husläkaren måste du tvinga henne att remittera dig, så att hon inte bara lägger huvudet på sned, ler och tipsar om "Alvedon, en vetevärmare och en kopp te".

eller också fortsätter du ha eventuella cystor, svamp i ansiktet, halsfluss, inflammerade nerver och cancer lite överallt. kroppen botar ju det mesta själv. annars hjälper alvedon, p-piller och te. och tålamod. fast om du har tålamod kan du ju försöka med sjukvården. så länge du själv vet vad som är fel på dig och vilken hjälp du vill ha. annars är det tyvärr kört.



för att vara extra tydlig: jag vill inte ha en sjukvärd där vi behandlas slentrianmässigt utan att någon tänker på biverkningar eller slöseri med experters tid. jag menar bara att apoteksanställda borde våga tipsa om receptfria läkemedel, i stället för att per automatik skicka kunder vidare till vårdcentralen. och distriktssköterskan borde kunna remittera patienten till en specialist utan att man ska behöva gå via husläkaren. och husläkaren borde våga ställa en diagnos och rekommendera lindring utan att rådfråga patienten, eftersom patienten i de allra flesta fall faktiskt inte är läkare. och telefontiderna bör respekteras, förlängas och väntetiden förkortas. och alla inom vården borde fatta att man redan provat alvedon, ibumetin och fucking jävla honungste innan man kontaktat dem.