det är torsdag och

det är torsdag och jag och min man nynnar på låten "nu är det bara en dag kvar som vi ska jobba på denna vecka". en går att byta ut mot två, tre, fyra och fem, och det är det som gör låten till en megahit i vårt hushåll. funkar liksom varje dag. ja, torsdag. det betyder att man är lite mer än vanligt trött, men också lite mer än vanligt optimistisk inför den hägrande helgen. på torsdagar vill man egentligen inte göra så mycket mer än slänga av sig BH:n, dricka tusen öl i solen, vältra sig i härlighet och dansa discodans, men man måste vara förnuftig och lägga band på sina lustar. städa, vila, ta det lugnt så att man inte är för trött när fredagen äntligen kommer. för det är ju den man väntar på.


på torsdagar är man inte heller särskilt sugen på att laga mat (det är man aldrig de där dagarna då man kan sitta i köksfönstret i solen, dricka folköl, röka cigaretter och spela wordfeud), så här kommer mitt favoritrecept på snabbmat:

lägg ett par lax/torsk/annan fisk-filéer alternativt block i en ugnsform. (är du en organiserad människa som jag så har du tagit fram dem ur frysen dagen innan så att de tinat, men annars funkar det bra med djupfryst också.) blanda crème fraîche med dill som du har i frysen, citronpeppar, vitpeppar, salt och varför inte lite citron, lime eller zest och täck de små fiskasluringarna. ju mer klägg desto bättre. tjonga in i ugnen. koka potatis. skär upp den där ledsna kanten av isbergssalladshuvudet som du glömt i hörnet av kylen och om du har energi över tillsätt tomat eller annan pålitlig salladsgrönsak. när potatisen är klar är fisken klar. (om den inte är djupfryst, för då kan den eventuellt behöva några extra minuter.) voila!

förberedelser: 3-5 minuter. tillagningstid: typ en halvtimme.


och sen, när man är mätt i magen, läser man lite i en blommig tekopp-bloggen och tar igen sig efter matlagningspärsen. och tar ett glas vin, fastän doktorn sagt att stresseksemet i huvet blir framprovocerat av rödvin. herregud liksom. man kan ju inte lida av utmattningsdepression, ha fläckar i ansiktet, vara ett allmänt vrak och inte få lov att dricka rödvin. fuck that! har fått hjärtformade ostsnacks av martin med. lär ju göra underverk med både hud och kropp, men vi sa att det var torsdag, va?



stresseksemet förresten: den där omtalade svampinfektionen i ansiktet visade sig vara ett mjälleksem som i mitt fall dyker upp när jag är stressad, det vill säga konstant sedan i oktober. så vet ni det, mina svampvänner. doktorns råd? fortsätt använda mjällschampot i ansiktet och jobba inte. bra tips.

såhär kan det se ut (min näsa ser ut som ett mumintrolls nos):

så det så

självcensur

när jag hänger på internet upptäcker jag allt som oftast att jag har ett PK-alarm som sätts igång när jag är på väg att skriva något olämpligt. det är inte alltid jag förstår varför det slår på, vilket tvingar mig till analys och eftertanke. oftast är det harmlösa saker som kan, om man vrider det ett varv, framstå som exempelvis sexistiskt eller rasistiskt. någon lägger upp en bild av en kändis som gör något, och i min fnittriga iver vill jag skriva hur dum hen ser ut på bilden, och så BEEP BEEP, nä, men just det. vad ger mig rätten att skriva så om en annan människa? eller så vill jag dra ett roligt skämt, som BEEP BEEP när man tänker efter generaliserar alldeles för grovt, så jag låter bli. jag är glad att det blivit så, att jag inte kräks ur mig allt hela tiden eller reflexmässigt måste skriva alla elakheter jag tänker (för de är så många), hur underhållande det än hade varit för andra idioter och troll.

inte för att jag vill verka förmäten, men vad oerhört trevligt vi hade haft det om alla hade mina spärrar.


PS: det händer att batterierna behövs bytas, och att vissa grodor hoppar förbi. men det är OK, va?

i palmernas skugga

låg på en strand i spanien och läste kristian lundbergs Yarden. själv tror jag inte att jag upplevt fattigdom, trots studentår då kronor vridit och vänts på och dagarna ständigt räknats. i lågstadiet, eller kanske mellanstadiet, fick semestrar prioriteras bort för att vi barn skulle kunna ta ridlektioner och få nya skor. men aldrig var det fattigdomen. på en strand i spanien fanns den inte.

trots det var igenkänningen brutal. lundberg skriver om ensamhet. lakoniskt om uppgivenhet. om orättvisa. även om jag arbetar för en lön som papperslösa, svartarbetare och timanställda hade uppskattat betydligt mer än jag gör, är jag fortfarande en del av samma system. även jag är en del av hierarkin och känner vanmakten inför att ta den roll som tilldelas mig.



förmodligen är det resultatet av att vara ett medelklassbarn, uppvuxen med medelklassens franka förväntningar på att livet kommer att ge utdelning. det handlar inte om hopp och tro, utan livet är något som tas för givet. man skaffar en utbildning av ett eller annat slag, ett jobb, ett boende, kanske en kärlek. inte så komplicerat när man ser det från en villaförorts perspektiv.

men plötsligt upptäcker man att valen man gjort får omgivningen att behandla en annorlunda än ens medelklassbekanta. vi som är i samma ålder och med samma demografiska bakgrund är inte lika mycket värda. våra åsikter är inte lika intressanta att lyssna på. vår tid prissätts olika. en chef får nedvärdera, ignorera och tillintetgöra en anställd så länge dennes lön ligger tillräckligt nära ett minimibelopp. tjänar du mer är du värd mer respekt. konstigt va?



jag frågade en gäst, som tidigare varit storstammis, varför hon inte kom lika ofta längre. hon himlade med ögonen och sa att hon inte har tid. för mycket att göra. "Det får en verkligen att tänka på att man borde se över sin arbetssituation, när man inte ens hinner gå och köpa sin dagliga kaffe!" utbrast hon och såg trött ut. "Jag vet hur det är" sa jag, varpå hon skrattade. sedan jag började på mitt jobb gör jag runt 200 kaffe om dagen men har inga kaffepauser. för några dagar sedan låg jag på en strand i spanien och grät för att jag snart skulle vara tvungen att åka hem till mitt jobb igen.


jag är hemma just nu. tillbaka på jobbet i måndags hade jag ett möte med min storchef, berättade att jag mådde dåligt, upplever utmattningssymptom, att jag inte tror på en förbättring för min del på arbetsplatsen. han bad mig avvakta. jag pratade med en kollega. sade att jag är trött på att vara så trött, berättade att jag söker andra jobb, att jag inte vill gråta mer. gick hem. blev förmodligen matförgiftad. kräktes hela natten och när jag sjukanmälde mig så hörde jag misstron. hade det varit en vanlig arbetsplats hade jag förmodligen varit tillbaka idag, men i min iver att bevisa att jag visst är sjuk tvingade jag till mig tester på vårdcentralen. när jag kom dit för att hämta provröret hade jag glömt min legitimation. alldeles skakig efter att ha kräkts hela natten och inte ätit något på hela dagen frågade jag om jag var tvungen att åka hem igen. sjuksköterskan skrattade. "Inte så vanligt att folk frivilligt vill göra den här typen av test, så det är lugnt." resultatet kan ta fyra dagar. "Det är lugnt, slå en signal sen." sa kollega på jobbet med en suck varpå jag lade på och började gråta igen.

jag har fortfarande ont i magen och mår illa och har ont i huvudet, men jag vågar inte tro på min kropp längre. vågar inte lita på att mina besvär är fysiska. det kanske inte var den där pasta bolognesen, trots att det hänt mig förr att ICAs blandfärs gjort mig dålig och trots att martin också upplevde att han hade ont i magen. det sitter kanske bara i huvudet. det kanske bara är sorgsenheten.

de här lediga dagarna ska jag göra ännu en djupdykning i det som med ett hoppfullare uttryck kallas försök till karriärsbyte. med andra ord tiggeri och förnedring.