låg på en strand i spanien och läste kristian lundbergs Yarden. själv tror jag inte att jag upplevt fattigdom, trots studentår då kronor vridit och vänts på och dagarna ständigt räknats. i lågstadiet, eller kanske mellanstadiet, fick semestrar prioriteras bort för att vi barn skulle kunna ta ridlektioner och få nya skor. men aldrig var det fattigdomen. på en strand i spanien fanns den inte.
trots det var igenkänningen brutal. lundberg skriver om ensamhet. lakoniskt om uppgivenhet. om orättvisa. även om jag arbetar för en lön som papperslösa, svartarbetare och timanställda hade uppskattat betydligt mer än jag gör, är jag fortfarande en del av samma system. även jag är en del av hierarkin och känner vanmakten inför att ta den roll som tilldelas mig.
förmodligen är det resultatet av att vara ett medelklassbarn, uppvuxen med medelklassens franka förväntningar på att livet kommer att ge utdelning. det handlar inte om hopp och tro, utan livet är något som tas för givet. man skaffar en utbildning av ett eller annat slag, ett jobb, ett boende, kanske en kärlek. inte så komplicerat när man ser det från en villaförorts perspektiv.
men plötsligt upptäcker man att valen man gjort får omgivningen att behandla en annorlunda än ens medelklassbekanta. vi som är i samma ålder och med samma demografiska bakgrund är inte lika mycket värda. våra åsikter är inte lika intressanta att lyssna på. vår tid prissätts olika. en chef får nedvärdera, ignorera och tillintetgöra en anställd så länge dennes lön ligger tillräckligt nära ett minimibelopp. tjänar du mer är du värd mer respekt. konstigt va?
jag frågade en gäst, som tidigare varit storstammis, varför hon inte kom lika ofta längre. hon himlade med ögonen och sa att hon inte har tid. för mycket att göra. "Det får en verkligen att tänka på att man borde se över sin arbetssituation, när man inte ens hinner gå och köpa sin dagliga kaffe!" utbrast hon och såg trött ut. "Jag vet hur det är" sa jag, varpå hon skrattade. sedan jag började på mitt jobb gör jag runt 200 kaffe om dagen men har inga kaffepauser. för några dagar sedan låg jag på en strand i spanien och grät för att jag snart skulle vara tvungen att åka hem till mitt jobb igen.
jag är hemma just nu. tillbaka på jobbet i måndags hade jag ett möte med min storchef, berättade att jag mådde dåligt, upplever utmattningssymptom, att jag inte tror på en förbättring för min del på arbetsplatsen. han bad mig avvakta. jag pratade med en kollega. sade att jag är trött på att vara så trött, berättade att jag söker andra jobb, att jag inte vill gråta mer. gick hem. blev förmodligen matförgiftad. kräktes hela natten och när jag sjukanmälde mig så hörde jag misstron. hade det varit en vanlig arbetsplats hade jag förmodligen varit tillbaka idag, men i min iver att bevisa att jag visst är sjuk tvingade jag till mig tester på vårdcentralen. när jag kom dit för att hämta provröret hade jag glömt min legitimation. alldeles skakig efter att ha kräkts hela natten och inte ätit något på hela dagen frågade jag om jag var tvungen att åka hem igen. sjuksköterskan skrattade. "Inte så vanligt att folk frivilligt vill göra den här typen av test, så det är lugnt." resultatet kan ta fyra dagar. "Det är lugnt, slå en signal sen." sa kollega på jobbet med en suck varpå jag lade på och började gråta igen.
jag har fortfarande ont i magen och mår illa och har ont i huvudet, men jag vågar inte tro på min kropp längre. vågar inte lita på att mina besvär är fysiska. det kanske inte var den där pasta bolognesen, trots att det hänt mig förr att ICAs blandfärs gjort mig dålig och trots att martin också upplevde att han hade ont i magen. det sitter kanske bara i huvudet. det kanske bara är sorgsenheten.
de här lediga dagarna ska jag göra ännu en djupdykning i det som med ett hoppfullare uttryck kallas försök till karriärsbyte. med andra ord tiggeri och förnedring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar