motivation? perspiration.

min lillasyster har tvingat mig att anmäla oss till midnattsloppet i september. eller, tvingat är kanske att ta i. hon ville, jag sa njäe och tyckte att vi kunde välja ett 5K-lopp, men efter ett andra tjatförsök gav jag efter (plus att jag var skyldig henne pengar, och startavgiften kändes som en lämplig pay back). eftersom jag har kört en slags tvärt emot-taktik och slutat träna helt nu när alla andra maniskt pumpar på gymmet och trängs i löpspåren är jag i sämre form än någonsin. har på drygt en månad lyckats skaffa mig både dubbelhaka och hängbuk och nä, kondisen är inte i närheten av vad den varit det senaste året. plikttroget har jag därför laddat ner en app som ska få en soffpotatis att kunna springa de nödvändiga 10K på några veckor *magiskt*, och ha! tänkte jag när jag såg hur de lagt upp löpträningen för första dagen. piece of cake! inga problem! jag brukar minsann klara av mycket mer än så!

vet inte hur hårt jag ska tvingas sparka mig själv för att jag låtit det gå utför på det här sättet. dagens löppass var ett skämt! ingen som helst känsla för rytmen, ingen koll på andningen (vilken andning? flåsandet?) och nybörjarvärk i knäna. tror bestämt att det är dags för mig att kavla upp ärmarna på allvar, fast sådär långsamt som man måste för att inte skada sig när man är en fläskig latmask. dags att använda gymkortet som fått vila sedan i mars kanske?

det är en herrans tur att september är så långt borta...

kravallsemester

vi hade svårt att boka semester i år. jag var så himla nere och hängig och kände att jag kanske skulle vara tvungen att säga upp mig från jobbet för att allt var så hemskt, och då hade jag inte fått någon semester, och när jag väl bestämt mig för att ge arbetet en andra (tredje? fjärde?) chans, så visste vi inte vart vi ville. de där löjligt billiga resorna var sedan länge slutsålda och vi kunde inte enas om ifall vi mest behöver slappa på en strand eller se och göra saker. till slut föll valet på istanbul; europa och asien i ett gytter av gator, sevärdheter, kebaber, takterasser, sol och vatten och med stränder en bussresa bort. dagen efter utbröt demonstrationerna. hotellet vi bokat ligger ett kvarter från Taksim. gäster har kontaktat dem på facebook, förtvivlade över att inte kunna ta sig dit på grund av polisavspärrningar. hotellet har svarat hjälpligt, men verkar inte ha kunnat hjälpa gästerna med att hitta alternativt boende. självklart har vi bokat utan avbeställningsskydd.

redan från början var det knepigt. turkiet är inte ett givet resmål med dagens politiska klimat, men samtidigt är jag superexalterad över att få uppleva någonting nytt, som inte är en Berlin- eller London-weekend, eller en vecka på en spansk strand, utan något som man kanske till och med kommer ihåg i resten av livet. det är en märklig känsla att känna sympati för de tusentals människor som orkar och vågar sätta ner foten och protestera mot Erdogan och samtidigt oroa sig över att de kanske kommer att tvinga oss att byta till ett hotell i en annan stadsdel, och inte nog med det - vi kanske tvingas byta till ett hotell UTAN POOL, och ja, kanske till och med bli placerade på NÅGOT SLAGS HOSTEL! fy fabian. här spenderar man sina surt förvärvade slantar på en semester, och så drabbas man av möjligheten att det inte blir som man planerat för ett gäng turkar vill ha demokrati. jag skäms och hoppas att Edrogan avgår så att det är en firande stad som välkomnar oss om fem veckor.

lisalightning läser

jag brukar, vilket eventuellt noterats, posta bilder här i högermarginalen på böcker jag läser. dels för att jag själv blir så härligt exalterad när andra läser samma böcker som jag (identifiering etc.), men också för att det kan vara trevligt att skapa diskussion, om det nu skulle vara så att man känner att man har något att säga. eftersom bilderna inte har gått att kommentera annat än här i bloggtextkommentarsfältet, har jag fixat så att de nu länkas till en alldeles egen lista. det kan de gott förtjäna, böckerna.

än så länge är listan väldigt kort, för jag pallar verkligen inte redovisa retroaktivt, men ge mig tid...

bröllopsdag

aahhahaha, TV4:s inför bröllopet-reportage. underbart hur de balanserar på den hårfina gränsen mellan hån och hyllning.


i tidningen har Svenska kyrkan valt att fira brudparet med att göra reklam för sig. men är det bara i mina ögon som rubriken gör ont? okej att vår nye favoritfinansvalp från och med nu ska kallas herr, men Herr? ska det vara på det viset tycker jag att madde ska insistera på att kallas Prinsessa.



jag kan känna att jag spenderat oproportionerligt mycket tid med att fundera på vårt kungahus den senaste tiden. har till exempel satt ihop ett par överflödiga Lika som bär:



de utgör ett så tacksamt öppet mål, vårt kungahus. medan jag kan spy galla över hur vi frossar i kändisar mindre smickrande vinklar, matvanor eller sängpartners, har jag inga som helst problem med att vältra mig i maddes Tihi-incident, herr (förlåt, Herr) Chris's fingerräckning, kungens sjaviga förflutna, prins calles ständiga förminskning och på något sätt är de så allmänna, så mycket vår egendom, att det inte finns några regler för vad som får och inte får sägas. så om ni sitter inne på nåt riktigt elakt och förmätet om dagens stora högtid, tveka inte, utan dela med er här. jag dömer ingen smutskastning av monarkin.