motivation? perspiration.

min lillasyster har tvingat mig att anmäla oss till midnattsloppet i september. eller, tvingat är kanske att ta i. hon ville, jag sa njäe och tyckte att vi kunde välja ett 5K-lopp, men efter ett andra tjatförsök gav jag efter (plus att jag var skyldig henne pengar, och startavgiften kändes som en lämplig pay back). eftersom jag har kört en slags tvärt emot-taktik och slutat träna helt nu när alla andra maniskt pumpar på gymmet och trängs i löpspåren är jag i sämre form än någonsin. har på drygt en månad lyckats skaffa mig både dubbelhaka och hängbuk och nä, kondisen är inte i närheten av vad den varit det senaste året. plikttroget har jag därför laddat ner en app som ska få en soffpotatis att kunna springa de nödvändiga 10K på några veckor *magiskt*, och ha! tänkte jag när jag såg hur de lagt upp löpträningen för första dagen. piece of cake! inga problem! jag brukar minsann klara av mycket mer än så!

vet inte hur hårt jag ska tvingas sparka mig själv för att jag låtit det gå utför på det här sättet. dagens löppass var ett skämt! ingen som helst känsla för rytmen, ingen koll på andningen (vilken andning? flåsandet?) och nybörjarvärk i knäna. tror bestämt att det är dags för mig att kavla upp ärmarna på allvar, fast sådär långsamt som man måste för att inte skada sig när man är en fläskig latmask. dags att använda gymkortet som fått vila sedan i mars kanske?

det är en herrans tur att september är så långt borta...