did he die for us? did he die at all?
and if I sold my soul for a bag of gold
to you, which one of us will be the foolish one?
which one of us will be the fool?
det är vinter och
mina kinder är febervarma när jag lutar mig över thérèse raquin
det är vinter och
mina glasögon immar, jag ser ju ingenting, mina händer är kalla
det är vinter och
i spanien är det sommar, och i kristianstad är löven på marken vita
det är vinter och
folk äter FN-bakelser så att de får grädde i hela ansiktet
det är vinter och
ibland känns det som om tiden inte räcker till och jag är rädd
det är vinter och
idag har jag svurit åt biblioteket, jag letar ju, varför hittar jag inte?
det är vinter och
de har lovat sommar till helgen, jag vet inte om jag är beredd
det är vinter och
jag har frossa, dricker te från sydafrika, dagarna är slut innan jag är
det är vinter och
jag sneglar på klockan och tänker att snart, snart är det vintertid.
NOOOO! not the RED wire!!
asså, man kan ha kompisar, och sen kan man ha kompisar som 1) är trädgårdsmästare 2) är bomb squad-killar. jag väljer nr 2 så att jag känner mig säker när jag någon gång i framtiden får tickande paket på posten.
lördag
utgång
rödvin med gunilla
har shoppat tusen saker som jag tvunget måste ha, som böcker, iPod-laddare, bling bling och presenter, somliga utan mottagare, men säkert bra att ha.
disko
autumn. it gets colder. you might want to be careful. you might want to watch out. you don't wanna fall in löv, do you?
när jag var liten var jag konfirmand och gick i kyrkokurs. jag var inte säker på om jag ville konfirmeras, men jag gillade idén med att se vad det handlade om, alltså gick jag till gudstjänsterna tillräckligt ofta och fick stämplar i kyrkokortet. en gång var jag av någon anledning i paulikyrkan, och jag minns att det satt en kvinna framför mig som inte såg ut som en typisk kyrkobesökare. hon hade svart hår och svart hålstickad tröja. hon var rufsig och blek och luktade rök. jag minns att jag inte lyssnade särskilt mycket på gudstjänsten, utan funderade mer över vad hon gjorde där. föreställde mig att hon var där för att hon mådde dåligt, för att hennes liv var rörigt och hon sökte hjälp. inbillade mig att hon inte var troende, men att hon, liksom jag vid den tiden, tyckte om kyrkans höjd och rofylldhet. hon satt kutryggad och hade fjortonhålskängor. jag hade nya dr martens och allt som var hemligt uppfyllde mig, så även den här kvinnan (eller flickan, det var svårt att säga från håret i nacken). jag bestämde mig för att hon var en författare, en stor poet, och att hon led för sin konst och blödde för pennan. kanske bestämde jag inte det då, utan kanske kom det senare, när tänkte tillbaka. för jag gjorde det verkligen, jag kom ihåg henne, jag glömde inte att undra över henne, men jag gicka aldrig tillbaka för att leta.
kom att tänka på henne på busshållplatsen idag, och det slog mig att hon kanske är död. jag slogs även av att hon kanske var hemlös då, när hon satt framför mig i kyrkan. att hon kanske var narkoman. tjackbrud. vad vet jag? och kanske var det hon, för att hon satt framför mig just då, som fick mig att bli den jag är. eller bidrog till det åtminstone. kanske är det hon som får mig att associera urtvättat svart med röklukt och rufsigt, svart hår med poesi. hon eller robert smith, men oavsett vem så fastnade det.
kommer man egentligen ihåg alla de som format en?
på bussen funderade jag även över identitetsbegreppet, och på hur bristen av det kan göra en lyckligare. jag önskar att jag långt tidigare slutat bry mig om vad andra tyckte att jag borde vara. någon sade till mig att jag ville vara olycklig för att det var det enda jag visste hur man var. att jag sökte misär för att jag kände igen det bäst. jag misstänker att han hade rätt. just då så opponerade jag mig i mitt huvud, sade emot, men minns inte om jag gjorde det högt. jag menar, det är ju löjligt! ingen VILL ju vara OLYCKLIG!? fast kanske var det så, åtminstone delvis. en dold önskan om att uppfylla min egen profetia, att behöva hata för att skapa, att behöva förakta för att se. jag var nog rädd för harmoni. undrar om det är hennes fel, hon som satt framför mig i kyrkan? att se henne var att vilja vara henne, och omedvetet så kanske allt jag gjorde var i strävan, efterlikning. inte fysiskt, förutom under de där åren i högstadiet, men hon blev en bild av något som jag sedan applicerade önskade, lämpliga egenskaper på, som jag sedan försökte leva upp till.
det här låter patetiskt, och jag menar givetvis inte att en främmande människa som jag aldrig pratade med skapade mig och den jag är, men jag undrar däremot över rollen som främlingar kan ha i ens liv.
om jag minns henne efter åtta år, så tänk hur länge jag kommer att bära runt på DIG i mitt bagage!
att släppa sitt behov av att VARA måste vara det bästa man kan göra. för dig och dig och dig vill jag inte vara någon annan än mig! jag. jag. jag. och kanske är det inte mitt jag som är det viktigaste i verkligheten, i livet? kanke är det hela tiden det VI som man har med olika personer. eller det VI man har med sig själv?
och jag försöker att inte låta mitt JAG bli vad media eller trendhororna säger till mig att det borde vara, jag kämpar och försöker bita tillbaka när de gläfser mig i hälarna, men ibland får jag lust att fly ifrån civilisationen. vill skrika högt av de sneda idealen, vill orka säga ifrån när saker inte är riktiga, vill vara mer för andra än för mig, utan att för den delen böja sig, kuvas av den stora paragrafvänstersvängen. vill inte heller drunkna i någon slags självrättfärdigande egoism.
egentligen är jag tre år, tycker om att skratta mycket och bryr mig inte om hur jag ser ut.
nej, jag tänker inte skriva här idag, för Andris internet är nere.
havet runt island är mff-blått.
TACK till Flight of the Conchords, som fick mig att le istället för att spotta svordomar när min buss var 20 minuter försenad i söndags morse. Tack till Postal Service, som gjorde mig avslappnad nog att inte skälla på den dumma medpassageraren som jiddrade med sin biljett och därmed orsakade busstillestånd tre gånger á fem minuter på resan in till stan, och som sedan fick mig att småsjunga när jag sprang från Gustav till Panora. Tack till Nada Surf, som lät mig aggrostäda på rekordtid och som ventilerade all svettstress och disharmoni. Tack till White Stripes, som genom Passive Manipulation alltid skapar mental allsång och handklappning, och som fick mig att inse att den röra som kvarlämnats i köket efter dagen innan inte var där för att jävlas med mig, utan för att Alexis också måste sova och litar på att min utomordentliga pliktkänsla.
Ett stort FY till den som kissat på golvet på den lilla toaletten.
* * *
Läste en notis om en undersökning som visade att ungrare och britter är sämst i EU på att prata främmande språk. Bäst är de i Luxemburg, som till 99% kan tala fler språk än modersmålet. Jag funderade över min egen språkbegåvning, eller bristdärav, och tänkte "Hah! Jag har i alla fall pluggat BÅDE tyska och engelska!" och så var jag nöjd med att mitt lilla intellekt hjälper till att dra upp snittet i landet Sverige, så att det framstår som bättre i andras ögon. Men vart kommer egentligen detta hemliga behov av att känna sig duktig i statistisk form? Jag KAN ju inte alls tyska, trots sju års studier. När ljuger man egentligen för sig själv och andra? I en beskrivning av landet Sverige, vill jag veta hur det egentligen ligger till med mina medmänniskors språkkunskaper, eller vill jag veta vad de själva anser sig kunna? Jag undrar hur ofta jag själv förvanskat statistiken genom att framställa mig själv än duktigare än jag är.
Eh, förresten, jag har nog aldrig blivit tillfrågad, men jag är ju vansinnigt duktig på att tycka och tänka när jag läser tidningar.
* * *
Stresstestet i fredagens kvällsposten visade att jag varit utbränd men är på bättringsväg. Jag gör vågen av avslappnad, extatisk lycka.
* * *
Tentapluggar. Om två dagar så kommer jag att sitta i en ångestsvettig sal i Auschwitz, slita blyerts och försöka memorera begrepp som ska få mig att framstå som bildad. Jag ska skriva uthasplade meningar i korrekt grammatisk form och samtidigt som svaren formuleras på de där obehagligt vita pappren, så ska vartenda ord vägas i poängtänkandets våg. "Fråga 3, fem poäng. Okej, hur många har jag här? Jag har radat upp dessa tre faktan om Bellman och hans skapande, men vad kan de andra två vara? Bacchi-orden som reaktion med Utile Dulce? Ähh, nästa fråga..."
Tentapluggar, och kommer på tusen saker som jag borde göra. Hämta min kappa på Posten. Fika. Dammsuga. Tatuera mig. Dricka mer kaffe och skriva blogg. Läsa en dikt och knaka med tårna. Ta en promenad och lyssna på Juliette Lewis som sjunger om sin 20 year old lover, eller varför inte packa om lådorna med saker som jag inte har någon användning av förrän jag flyttar?
Tentapluggar, och egentligen är jag hur lugn som helst. Jag är inte rädd. Jag är inte den rädda typen. Se mig i ögonen, jag är inte rädd.
jag inser att alla andra är duktiga och s k r i v e r i sina bloggar, men jag orkar faktiskt inte det. så förlåt Andri, som nog är den enda som läser, men ibland är mitt liv fruktansvärt trist. eller också så gör jag för mycket intressant för att ha tid.
idag har jag varit gallerivakt. gunilla och modellmalin kom och drack kaffe och sedan var jag bjuden på god middag, muffin och en öl. läste hercules på bussen eftersom min iPod dött spädbarnsdöden. bra. att få något gjort. struntar i robinson crusoe.
jag hatar att skriva här ibland.
jag är lat.
på fredag ska gunilla vara min pendlarkompis, och jag ska sova hos henne fram tills dess. hon har inget internät. hah, så slipper jag skämmas. sen är det festkväll och jag ska dödsfylledö och plugga och kanske gå på big bad bass på lördag. gallerivakt söndag. mott liv är svart på vitt (på rosa) och jag gillar att se det i spalter.
kisses X
