el musico, eller hur en iPod rädddade min dag.

TACK till Flight of the Conchords, som fick mig att le istället för att spotta svordomar när min buss var 20 minuter försenad i söndags morse. Tack till Postal Service, som gjorde mig avslappnad nog att inte skälla på den dumma medpassageraren som jiddrade med sin biljett och därmed orsakade busstillestånd tre gånger á fem minuter på resan in till stan, och som sedan fick mig att småsjunga när jag sprang från Gustav till Panora. Tack till Nada Surf, som lät mig aggrostäda på rekordtid och som ventilerade all svettstress och disharmoni. Tack till White Stripes, som genom Passive Manipulation alltid skapar mental allsång och handklappning, och som fick mig att inse att den röra som kvarlämnats i köket efter dagen innan inte var där för att jävlas med mig, utan för att Alexis också måste sova och litar på att min utomordentliga pliktkänsla.

Ett stort FY till den som kissat på golvet på den lilla toaletten.


* * *


Läste en notis om en undersökning som visade att ungrare och britter är sämst i EU på att prata främmande språk. Bäst är de i Luxemburg, som till 99% kan tala fler språk än modersmålet. Jag funderade över min egen språkbegåvning, eller bristdärav, och tänkte "Hah! Jag har i alla fall pluggat BÅDE tyska och engelska!" och så var jag nöjd med att mitt lilla intellekt hjälper till att dra upp snittet i landet Sverige, så att det framstår som bättre i andras ögon. Men vart kommer egentligen detta hemliga behov av att känna sig duktig i statistisk form? Jag KAN ju inte alls tyska, trots sju års studier. När ljuger man egentligen för sig själv och andra? I en beskrivning av landet Sverige, vill jag veta hur det egentligen ligger till med mina medmänniskors språkkunskaper, eller vill jag veta vad de själva anser sig kunna? Jag undrar hur ofta jag själv förvanskat statistiken genom att framställa mig själv än duktigare än jag är.

Eh, förresten, jag har nog aldrig blivit tillfrågad, men jag är ju vansinnigt duktig på att tycka och tänka när jag läser tidningar.


* * *


Stresstestet i fredagens kvällsposten visade att jag varit utbränd men är på bättringsväg. Jag gör vågen av avslappnad, extatisk lycka.


* * *



Tentapluggar. Om två dagar så kommer jag att sitta i en ångestsvettig sal i Auschwitz, slita blyerts och försöka memorera begrepp som ska få mig att framstå som bildad. Jag ska skriva uthasplade meningar i korrekt grammatisk form och samtidigt som svaren formuleras på de där obehagligt vita pappren, så ska vartenda ord vägas i poängtänkandets våg. "Fråga 3, fem poäng. Okej, hur många har jag här? Jag har radat upp dessa tre faktan om Bellman och hans skapande, men vad kan de andra två vara? Bacchi-orden som reaktion med Utile Dulce? Ähh, nästa fråga..."

Tentapluggar, och kommer på tusen saker som jag borde göra. Hämta min kappa på Posten. Fika. Dammsuga. Tatuera mig. Dricka mer kaffe och skriva blogg. Läsa en dikt och knaka med tårna. Ta en promenad och lyssna på Juliette Lewis som sjunger om sin 20 year old lover, eller varför inte packa om lådorna med saker som jag inte har någon användning av förrän jag flyttar?

Tentapluggar, och egentligen är jag hur lugn som helst. Jag är inte rädd. Jag är inte den rädda typen. Se mig i ögonen, jag är inte rädd.