autumn. it gets colder. you might want to be careful. you might want to watch out. you don't wanna fall in löv, do you?
när jag var liten var jag konfirmand och gick i kyrkokurs. jag var inte säker på om jag ville konfirmeras, men jag gillade idén med att se vad det handlade om, alltså gick jag till gudstjänsterna tillräckligt ofta och fick stämplar i kyrkokortet. en gång var jag av någon anledning i paulikyrkan, och jag minns att det satt en kvinna framför mig som inte såg ut som en typisk kyrkobesökare. hon hade svart hår och svart hålstickad tröja. hon var rufsig och blek och luktade rök. jag minns att jag inte lyssnade särskilt mycket på gudstjänsten, utan funderade mer över vad hon gjorde där. föreställde mig att hon var där för att hon mådde dåligt, för att hennes liv var rörigt och hon sökte hjälp. inbillade mig att hon inte var troende, men att hon, liksom jag vid den tiden, tyckte om kyrkans höjd och rofylldhet. hon satt kutryggad och hade fjortonhålskängor. jag hade nya dr martens och allt som var hemligt uppfyllde mig, så även den här kvinnan (eller flickan, det var svårt att säga från håret i nacken). jag bestämde mig för att hon var en författare, en stor poet, och att hon led för sin konst och blödde för pennan. kanske bestämde jag inte det då, utan kanske kom det senare, när tänkte tillbaka. för jag gjorde det verkligen, jag kom ihåg henne, jag glömde inte att undra över henne, men jag gicka aldrig tillbaka för att leta.
kom att tänka på henne på busshållplatsen idag, och det slog mig att hon kanske är död. jag slogs även av att hon kanske var hemlös då, när hon satt framför mig i kyrkan. att hon kanske var narkoman. tjackbrud. vad vet jag? och kanske var det hon, för att hon satt framför mig just då, som fick mig att bli den jag är. eller bidrog till det åtminstone. kanske är det hon som får mig att associera urtvättat svart med röklukt och rufsigt, svart hår med poesi. hon eller robert smith, men oavsett vem så fastnade det.
kommer man egentligen ihåg alla de som format en?
på bussen funderade jag även över identitetsbegreppet, och på hur bristen av det kan göra en lyckligare. jag önskar att jag långt tidigare slutat bry mig om vad andra tyckte att jag borde vara. någon sade till mig att jag ville vara olycklig för att det var det enda jag visste hur man var. att jag sökte misär för att jag kände igen det bäst. jag misstänker att han hade rätt. just då så opponerade jag mig i mitt huvud, sade emot, men minns inte om jag gjorde det högt. jag menar, det är ju löjligt! ingen VILL ju vara OLYCKLIG!? fast kanske var det så, åtminstone delvis. en dold önskan om att uppfylla min egen profetia, att behöva hata för att skapa, att behöva förakta för att se. jag var nog rädd för harmoni. undrar om det är hennes fel, hon som satt framför mig i kyrkan? att se henne var att vilja vara henne, och omedvetet så kanske allt jag gjorde var i strävan, efterlikning. inte fysiskt, förutom under de där åren i högstadiet, men hon blev en bild av något som jag sedan applicerade önskade, lämpliga egenskaper på, som jag sedan försökte leva upp till.
det här låter patetiskt, och jag menar givetvis inte att en främmande människa som jag aldrig pratade med skapade mig och den jag är, men jag undrar däremot över rollen som främlingar kan ha i ens liv.
om jag minns henne efter åtta år, så tänk hur länge jag kommer att bära runt på DIG i mitt bagage!
att släppa sitt behov av att VARA måste vara det bästa man kan göra. för dig och dig och dig vill jag inte vara någon annan än mig! jag. jag. jag. och kanske är det inte mitt jag som är det viktigaste i verkligheten, i livet? kanke är det hela tiden det VI som man har med olika personer. eller det VI man har med sig själv?
och jag försöker att inte låta mitt JAG bli vad media eller trendhororna säger till mig att det borde vara, jag kämpar och försöker bita tillbaka när de gläfser mig i hälarna, men ibland får jag lust att fly ifrån civilisationen. vill skrika högt av de sneda idealen, vill orka säga ifrån när saker inte är riktiga, vill vara mer för andra än för mig, utan att för den delen böja sig, kuvas av den stora paragrafvänstersvängen. vill inte heller drunkna i någon slags självrättfärdigande egoism.
egentligen är jag tre år, tycker om att skratta mycket och bryr mig inte om hur jag ser ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar