Nu har jag äntligen fått lämna min studieförsäkran. Jag vet att det är svåra tider som väntar. Efter att inte ha haft ett öre på så länge, så kommer det plötsligt att ramla in två utbetalningar samtidigt, och jag vet (jag vet) att jag kommer att behöva köpa tusen saker för att tillfredsställa mina åsidosatta materiella behov. En handväska. Jag vet att jag behöver en handväska. Ett par jeans. Och den där fina kjolen. Och så ska ju jag och Martin åka till IKEA, för att det är roligt och för att jag har en lista med tusen saker som jag behöver till mitt hem. (Jag äger till exempel bara shotglas, martiniglas och kaffekoppar. Inga dricksglas eller ens vinglas. Skamligt.) Och jag behöver ju Belle&Sebastians nya skiva, och idag sitter Viktor i telefonkön och beställer Morrissey-biljetter till sitt jobb och till mig (I do like being around those citymen). Ja. Lätt fånget lätt förgånget som man säger. Men jag lovar att jag, i egenskap av Gud i min egen kyrka, ska försöka den här gången, att spara pengar inför framtidens knapra dagar. Jag svär.
Men jag gillar verkligen CSN. Löv!
I morgon är det
Eftersom varje dag i mitt liv är som en hjärtligt trevlig alla hjärtans dag, så vet jag inte hur denna speciella högtids ska firas. Kanske ska baka något hjärtformat? Se på High Fidelity och gråta en skvätt. Dansa tryckare på taket med en ros i käften? Vad vet jag... Ska dessutom på Soltjenitsyn-föreläsning mellan tre och fem, och kommer således inte att vara i stan förrän sju. Å andra sidan: vad är lite tröttiögat i jämförelse med sankt valentin?
Måndagar som är trötta är egentligen bara till för två saker: att upptäcka att boken som man verkligen behöver låna idag är utlånad från biblioteket, och att lyssna på vapnet.
Man kan också skratta åt Min Gitarr:
bär min gitarr
skolan är slut och jag går pressgatan fram
jag vill att du
ska förstå att jag gör nåt med all min tid
när jag är själv
du förstår nog att det blir ganska lång tid
för mig så finns det äckligt mycket tid
ett tomt fodral
för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung
den ger mig blåsor å den plågar mig
påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig
att jag aldrig lärt mig spela på den
och du säger att drejer säger
gitarren är en sliten mansrelik
en symbol för patriarkatets förtryck
och jag säger ingenting jag tittar ner
jag säger ingenting jag tittar ner
hur den vilar tungt och vasst på mina ben
och hur fodralet matchar mina byxor fel
loveli! så himla fint. Man kan ju också läsa deras blogg här på blogspot. mest av allt gillar jag förstås vapnet för att snubben är min mans namne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar