hej hemmafru!

det är lustigt det där med hobbies. eftersom vi har tvättid - viktiga grejer! - tänkte vi oss en lugn kväll i hemmet, denna afton före nyårskvällen. för inte förgås helt i vår ensamhet bjöd vi in vår fina, fina vän på "mat och På Spåret", vilket ju låter ganska soft för en intet ont anande väninna.

nu är tre rätters-middagen förberedd, jag har druckit ett par (ganska svaga, om jag får säga det själv) dry martinis, bordet är dukat, toan skurad, sängen bäddad, naglarna målade och ljusen tända. det bor ett monster inom mig som vägrar låta mig ha folk hemma på en lugn hemmakväll.

som sist bokklubben var här. vi har en så gott som uttalad regel att det ska vara enkelt, nån snabb rätt och ett glas vin, och så ska det handla om boken. sist vi var här blev det gåsamiddag med alla tillbehör, inklusive svartsoppa till förrätt. det är inte okej nånstans. jag skämdes lite.


nästa år lovar jag att jag kanske ska bli bättre på att vara avslappnad. åtminstone med damm och stök. middagarna tänker jag fortsätta med för evigt.

det positiva slutet

jag kan inte sammanfatta 2011. eller, jag tycker inte att det behövs. året kom, året går. däremot kan jag berätta att något av det bästa jag vet (förutom att laga mat och dricka vin) är att lägga mig under filten i soffan och ta av mig strumporna. kanske även byxorna. det är den ultimata befrielsekänslan.

en annan sak jag uppskattar är att när man trycker "gilla" på Facebook så slipper man följder. inga notifications på det. det är bra.

en annan ny favorit är cortado. kaffet alltså. dämpar deppighet. tips från kaffecoachen.

ofta tänker jag också att jag är väldigt glad över julpyntet. granen som barrar rakt ner i Pellas päls, hyacinterna och alla lampor. det kommer att kännas hemskt tomt, det här med januari.

och så tänker jag på att jag är en fryntlig skåning. ett redigt ålaräns. när hände det? måste vara för att jag vill vara en fubick som kontrasterar martins blandblod från norr. det gör inget. vill inte byta bort min skånskhet mot en rullebör av guld eller allt rabbemos i världen. eller jo. det hade jag nog gjort.


det jag ser mest fram emot nästa år är att ha semester. någon gång. med lite tur och framförhållning. det blir nog fint.

step into my office, baby.

jag jobbar som barista i entrén till ett större företag. företagets ekonomiska system har julstängt och företagets anställda har huvudsakligen tagit julledigt. jag vet, jag gnäller mycket över hur arbetsbelastningen gör mig tokig, men att sitta på en pall hela dagen när jag vet att lägenheten behöver julfejas och kroppen juletvagas inför kvällens julfirande känns som asiatisk vattendroppstortyr. advent har aldrig varit så väntigt som nu.

men! vi har ju flygarhundar i vår gran!

man vill ju inte överdriva heller

igår härjade Ernst på TV och Martin satt bredvid mig i soffan och suckade över vår otillräcklighet. vem orkar? undrade han. man får ju prestationsångest!

jag lugnade honom med att vi är sådana som ger andra prestationsångest. vem mer börjar med glögg i september, bakar lussekatter, gör granriskärve klädd i kulor, bakar pepparkakor, gör kola, wienernougat, tusen sorters julchoklad, har julstjärna och adventsljusstakar, bränner av de fyra ljusen i tid och är noga med sifferljuset, har ett helt bibliotek av julskivor (ja, riktiga - inte mp3), en minigran i fönstret, julduk på bordet, julduk till kattmatsskålarna, julkulor i palmen, blommande amaryllis, nejlikor i apelsiner, en enorm julgran klädd i bland annat hemmålade julgransdekorationer, blinkande gran kopplad i datorns USB-port, porslinstomtar och tomteljus och julskum så det sprutar ur öronen.

jag tror att vi kan slappna av.

men ett bakbord tänker jag fan aldrig bygga.

det är bättre nu

känslan av att något saknas

så nära

tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.

någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.

härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).


själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.

top cat SE01E02

framme.

börjar bli expert på begravningar. begravningar, Göteborg och scandic-hotell. och alltid regnar det. och alltid tycker jag så himla mycket om familjen jag gift mig med.

hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!

Pella aka Pelly - top cat SE01EP01

det är inte bara doom and gloom i december. katten har insett sin potential som modell. se bara, posen, gracen, smizen!

Per Nilsson. remember the name, dudes!

jag hatar när det händer