hate to say I told you so

det är alltid ostadigt mellan Falkenberg och Varberg. bussen kränger där. kanske är det det underkylda regnet eller kastvindarna som får fritt spelrum över åkrar, vattenpölar och kvarglömda höbalar. inte konstigt att vindmöllorna blivit placerade just här, tänker jag. jag brukar också tänka att någon gång kommer bussen att köra av, sladda för mycket och välta. sånt händer, tänker jag och greppar tag i sätet framför. jag undrar varför jag aldrig använder säkerhetsbältet och jag sneglar på busschauffören som obesvärat kliar sig bakom örat och tycks ovetande om bussens gungande över vägbanan. jag kanske ska lita lite mer på honom och lite mindre på min mage. ville bara säga att om vi alla dör i en sorglig olycka, så har ni det svart på vitt här: jag SA ju det!