tänker på twitter och på hur fantastiskt det är att kunna kommunicera med människor man inte ens känner. idag kom en kund in med en väldigt blöt mobil. jag gav henne en servett och hon berättade skamset att hon tappat telefonen i toan. "Aha, bakfickan? Du har gjort en Camilla Läckberg." sa jag sakkunnigt. min kund blev glad över att ha fått sig ett namn på företeelsen och jag fick tillfälle att fundera över Twitter.
någon gång i någon tweet tackade jag Camilla Läckberg över att hon twittrat om det där med att tappa iPhones i toan för att de ligger i bakfickan. jag skrev nåt om att hennes verklighetsbekännelser var bra och preventiva och billigare än en drulleförsäkring. hon retweetade. det är som om vi är kompisar nu. vips är man bara några @-tecken ifrån varandra och kan leva lyckliga i alla dagar.
härom dagen nämnde jag Musikhjälpen i en tweet utan vare sig @ eller #, men Musikhjälpen-Emmy svarade. full koll. likadant när jag kallade alla deltagare i Pengarna på bordet-tävlingen för sär (minns inte den exakta formuleringen, men det var något ganska elakt men sant om att vi bara tittar för att få peka och skratta) och fick ett svar från en som vann. det visade sig att han var centerpartist. inte mycket mer att säga om det ju, förutom att även den killen verkade ha full koll på de sociala medierna. jag beundrar det, även om det i slutändan förmodligen bottnar i djuprotad narcissism (förutom i Musikhjälpen-fallet där det handlar om välgörenhet).
själv har jag blivit lat och orkar varken blogga, kolla mail eller Facebook och det där med att scrolla tweets är ett minne blott. ändå känns det tryggt att veta att om man vill att en annan människa ska lägga märke till ens existens så är det bara att sätta ett @ framför hans eller hennes namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar