väntan på vila

december har varit betungande i år. allt har varit så himla jobbigt. för stressigt, för lite energi, diverse defekter (just nu ger förkylningen mig en svettig, febrig kram, men hellre ett besök nu än om en vecka tänker jag) och det juligaste jag känt mig är när cocacola-reklamen går på mellan programmen. holidays are coming. detta löfte om en ljusare framtid.

igår, när vår vän var på besök, slogs nog spiken på huvudet. det är ju så lätt att förlöjliga alla mat- och pysselprogram innan jul, men när han påpekade att det inte var särskilt juligt hemma hos oss jämfört med tidigare år, så kom jag på att det är precis det där pysslet jag gillar. att ta på mig ett förkläde och göra åtta sorters julchoklad, att köpa den största och fulaste granen, att baka obscent formade pepparkakor, att skriva avancerade rim till varje paket, att planera nyårsmiddagen i detalj, skriva namnskyltar och inköpslistor, att plantera julgrupper, tända adventsljus, frossa i glögg och clementiner och tindra som fan. och i år? inte ens ett sketet granris.

elljusttakarna är framme, och julskivorna ligger i en trave på bordet, som ett hån. själv surar jag mest. som en grinch. tänker bara i termer som "måste", "borde" och "förväntas" och orkar inte ta tag i något av mina projekt. och - vi ska inte ens vara hemma på jul, så herre, vad har jag att stressa över?


på twitter bad jag igår om antiförkylningstips, och tackar för svaren jag fick. idag efterlyses här omedelbara julstämningstips. finns det nån tablett att ta? en shot av något saffran- eller barrdoftande elexir? kanske någon ritual?

om det även botar rinnande näsa är det en bonus.

en bild som är en bild av en bild av en man

den här gynnaren är en vän till min man, och ärligt talat, det här är briljant!


notera att Danger is his middle name.

vill du fira en god eller snål jul?

trots veckans stress har jag hunnit med lite sweet fund raising. genom att enbart ställa fram en burk på disken på jobbet lyckades jag samla ihop runt trettonhundra spänn på två dagar. skamligt lite, med tanke på att gästerna spenderade trettontusen på kaffe under samma tid. jag erfor att kvinnor generellt bidrar mer, yngre tjejer som inte lägger pengar skäms och äldre män (gubbar) är hopplöst snåla.


min felstavade låtönskning blev spelad, men kom ihåg att det inte är det som är det viktigaste, utan att barn i slumområden får tillgång till rent vatten. och att man får höra sin låt. ja, lika viktigt är det nog. det var därför jag även sms:ade in låtönskningen några gånger, för att förbättra oddsen. sjukt dålig låt.

julstämningen kom av sig

lussekatten pella tyckte att fyra var ett lagom klockslag att börja fira denna luciamorgon. jag lyckades avvakta till fem.

minnet av trehundra latte sitter kvar i min rygg idag när jag rör mig. efter de trehundra och passets slut gick jag till gymmet och föga förvånande presterade jag undermåligt. borde ju vem som helst kunna räkna ut, att man måste käka nåt och kanske till och med vila, innan man kan förvänta sig underverk beträffande uthållighet. ryggen kändes som om den skulle gå itu.

sedan lagade jag mat, städade lite, tvättade och påbörjade projekt julgodis. att vara superkvinna idag är inte så lätt ska ni veta, särskilt inte när man är van vid att vara omåttligt lat. svider i min bitterhetsnerv att inte kunna delegera, fördela och dela arbetet som vanligt, nu när jag lever med en handikappad man (bokstavligt talat, fraktur i tummen) och jag känner mig som en arbetshäst som axlar oket och dignar under tyngden. jag vill ju bara lyssna på last christmas, dricka glögg och rimma?! längtar efter jul och att det ska vara över. om jag inte behöver göra en enda latte till i mitt liv så kan jag dö lycklig. helst i morgon.

mitt plötsliga uppvaknande i en tyngre värld har i alla fall fått mig att tänka på de mindre bemedlade här i världen. idag tänkte jag ställa fram en bössa till förmån för musikhjälpen, och i förrgår fick måsarna äta sig mätta på skulor.

fina är de. alldeles galna. som du och jag.

bring it on, snow!

tycker att löpband är fruktansvärt skräckinjagande. hur ska jag veta hur fort jag vill springa? man kanske ser en svampansamling, en rolig anka eller en fin buske och måste sakta ner? nä, just det, det gör man ju inte på gymmet. hur som helst är jag rädd att trilla av, och märker tydliga tendenser att vingla åt sidorna på bandet så fort jag fäster blicken på något annat än de outhärdliga kilometer-/tidsdisplayerna. tips?

hur som haver inhandlade jag idag s.k. cross country-broddar så att jag kan ta mig an utomhuslöpning i vårt förvånansvärt isiga decemberklimat. men de passade inte. damn you, friday! tur att nackspärren redan lagt sordin på springpeppen, så att jag kan avvakta med runthalkandet tills de är utbytta.


mina fötter är tydligen en stl L, dvs 41-45. vem hade anat? (jag, när jag velade i butiken i en evighet.)

the avenger.

igår tvättade jag bara en omgång med schampo i stället för de obligatoriska två, och sen använde jag inte balsam efter hårinpackningen. idag har jag nackspärr. somliga straffar Gud för de mest triviala ting.

som vanligt är jag arg

folk som jämt pratar i telefon gör mig galen. att gå fram till kassan med luren i örat och uppträda irriterat över att behöva avbryta samtalet för att beställa är så fruktansvärt oförskämt. jag ringer väl för tusan inte upp DIG på jobbet och ber dig dröja medan jag gör en kaffe? nä. just det.