lussekatten pella tyckte att fyra var ett lagom klockslag att börja fira denna luciamorgon. jag lyckades avvakta till fem.
minnet av trehundra latte sitter kvar i min rygg idag när jag rör mig. efter de trehundra och passets slut gick jag till gymmet och föga förvånande presterade jag undermåligt. borde ju vem som helst kunna räkna ut, att man måste käka nåt och kanske till och med vila, innan man kan förvänta sig underverk beträffande uthållighet. ryggen kändes som om den skulle gå itu.
sedan lagade jag mat, städade lite, tvättade och påbörjade projekt julgodis. att vara superkvinna idag är inte så lätt ska ni veta, särskilt inte när man är van vid att vara omåttligt lat. svider i min bitterhetsnerv att inte kunna delegera, fördela och dela arbetet som vanligt, nu när jag lever med en handikappad man (bokstavligt talat, fraktur i tummen) och jag känner mig som en arbetshäst som axlar oket och dignar under tyngden. jag vill ju bara lyssna på last christmas, dricka glögg och rimma?! längtar efter jul och att det ska vara över. om jag inte behöver göra en enda latte till i mitt liv så kan jag dö lycklig. helst i morgon.
mitt plötsliga uppvaknande i en tyngre värld har i alla fall fått mig att tänka på de mindre bemedlade här i världen. idag tänkte jag ställa fram en bössa till förmån för musikhjälpen, och i förrgår fick måsarna äta sig mätta på skulor.
fina är de. alldeles galna. som du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar