customer service

nervös kund med två tyska gäster: "Hällå. Kudd we get some kåffi? what would you like? There is kåffi, caffe latte, cappuccino... Excuse me, do you have a meny in English?
jag: Sorry, I only have it in Italian.

(de tyska gästerna fnittrade förtjust och förklarade att jo, de har latte och cappuccino i Tyskland också.)

Femen i Amelia

i november/december fick jag ett julnummer av Amelia i brevlådan, och det var ju kul. jag älskar tidningar med julsaker. med tidningen följde en räkning, som jag såklart betalade, för man vill ju liksom inte missa att betala en räkning, men tydligen innebar denna räkning att jag ville prenumerera på Amelia, så ja, nu gör jag visst det.

i senaste numret finns en artikel om protestgruppen Femen, och hurra, tänkte jag, det var ju bra och intressant. men porträtteringen av dessa kvinnor som ingår i Femens kärna i Paris gjorde mig om jag ska vara ärlig mer förbannad än peppad. kan någon förklara för mig VARFÖR de kvinnor det fokuseras på måste anges med civilstånd?


två av de tillfrågade angav att de levde i parförhållanden, resten var singlar. endast en vägrade uppge status. är detta viktigt för att Amelia vill berätta att det inte är så lätt att kämpa för saken och samtidigt vara tillsammans med någon, eller är det bara ett unket sätt att peka finger på feministaktivister och säga "Ha! Du kan inte snärja någon med den inställningen!"? ...inte vet jag, men jag skiter högaktningsfullt ifall människor som jobbar för en viktig sak har barn, farmödrar, löss eller nageltrång. tycker inte att det har med saken att göra. och ärligt talat tror jag inte att Femen-tjejerna skulle ha så himla svårt att snärja män om det var det de var ute efter. i alla fall inte om det är sådant som yta som räknas.

tar sommar i april

det kan vara så att vi precis bokade in en semester till de lilahåriga pensionärernas, bekvämlighetskaggade golfarnas och avslappningens högborg Torrevieja. en hel vecka med min mamma, min pappa, salt medelhav och spansk mat. jag vet inte vilken känsla som är bäst: förväntningarna när biljetter är bokade och man går in i ett vänteläge, eller den när man börjat kolla flygpriser och ledighetsdagar och är helt skitnödig av nervositet att det inte ska gå att lösa; att vi inte ska få semester samtidigt eller att beskeden ska dröja så länge att biljettpriserna svävat iväg och det är kört (jo, det har hänt lite för ofta).

nu ska jag längta ihjäl mig i två månader. nån som vill passa katten?

beräknande bloggare

bloggaren bakom Ytligheter har lagt ut sin lägenhet till försäljning och postar Hemnet-länk i bloggen. och jag undrar: kan det vara så att människor bygger upp en hel nätkarriär, lägger ner timmar, veckor, år och skapar sig en internetkändisstatus bara för att en dag kunna länka till sin lägenhetsannons* på bloggen och lugnt luta sig tillbaka, försäkrad om att budgivningen kommer att ta fart?


*lägenhetsannons är ett exempel. det kan lika gärna röra sig om bloppisar, traderaannonser eller jobbansökningar.

Saker jag irriterat mig på i veckan:

Semlor. Visst kan jag unna er att glufsa grädde och slicka mandelmassa, men snälla låt mig slippa hantera skogen. Hela tiden är det ett evigt På med handdkarna Av med handskarna och så får man florsocker överallt och det ser ut som mjäll. Alltså, jag har inget emot dagen i sig, men ni kan väl sköta det diskret i era egna hem så att andra slipper se äcklet?

Folk som cyklar upp jämsides på cykelbanan vid ett rödljus. De står där och ser hurtiga ut och tänker "Yes! Jag kommer att spara tre sekunder när det slår om till grönt!" Men sen är det alltid någon från andra sidan gatan som trotsar rödljuset och cyklar över, och då står dubbelparkeraren där och har mage att se rättfärdig ut och vägrar röra sig en millimeter, utan låter hellre lagbrytarivraren behöva cykla upp på gångvägen för att inte bli överkörd, än att masa cykeln åt sidan och inse att det är helt idiotiskt att stå och trängas vid stopplinjen. Båda handlingarna gör mig förbannad, fast kanske mest om de utförs i tron att det är OK.

Alla hjärtans dag-pynt. Så himla fattigt. Dålig kvalité och bara skrämmande tacky. Här tar man sig minsann till den lokala ICA-handlaren och tänker att man ska köpa nåt flott till sin man och så har de bara skit. Skit, I tell you! Så jäkla onödigt.

Irritationen när man kommer på sig själv med att vara tacksam över att få tid att gå på toa på jobbet. Det är väl för fan inget att vara tacksam för utan en jävla rättighet kan man tycka?! Men nu är det så den här veckan har varit och det är på grund av denna vecka som jag väljer att uppmärksamma ovan nämnda irritationsmoment, för utan denna vecka hade jag nog mest ryckt på axlarna och varit mitt vanliga underbara jag. Så kan det gå.

Nä, hörrni. Nu tar vi helg.

alla hjärtans dag

-öh. du. ska vi inte se en romantisk film idag?
-jo, kan vi göra.
-vad har vi?
-vet inte. får kolla på datorn. vad vill du se?
-vet inte. du?
-The Birds?
-ja. känner jag också för.


MÅSTE man tycka att romcoms är mer romantiska än hitchcock?

martin gav mig 200g vit choklad i alla hjärtans dag-present. det är den finaste alla hjärtans dags-presenten jag fått. han hatar vit choklad.

och idag har jag gjort hjärtan på varenda jäkla kaffe jag gjort. om jag slipper se ett hjärta i resten av mitt liv så är det OK med mig...

freedag!

jag vann slaget mot foten. nu deklarerar jag krig mot min rygg.

inledde veckan med att halta runt med en tå som var svart. ja, jag tappade en assiett på den. ja, det är asklantigt. ja, det gjorde ont. alla naglar sitter i alla fall kvar, trots en kvardröjande lila ton, och om ytterligare en vecka kan jag säkert ha på mig alla mina skor igen, hurra.

tänkte avsluta veckan med att inte kunna vrida huvudet, lyfta armarna eller nicka. ja, jag har en nerv i kläm i ryggen. nerv i kläm förresten. vad är det? en inflammation i något är väl mer troligt. muskelfästen, nervfästen, ja, vad vet jag? är ju inte direkt någon kiropraktor. när jag var barn sade vi i alla fall nerv i kläm. så då säger jag det. det känns ju så. och det kommer ju plötsligt, helst mitt i natten, så att man vaknar med ett vad i heliga fan på läpparna och en tår i ögonvrån och inte kan somna om förrän katten slickar en ömt på armen och man vridit sig värre än i en yogaövning, eftersom det enda sättet att ligga så att det inte gör ont är med ena armen bakåt, andra uppåt, ett knä mot bröstkorgen och en stortå utanför sängkanten.

jag tror att min kropp krigar mot mig.

om du (jag önskar dig inget ont) skulle drabbas av vad jag kallar nerv i kläm, kan jag rekommendera att röra på dig extremt mycket och absolut inte resignera till soffan och fjärrkontrollen. att jobba och att springa en runda har gjort dagen betydligt lättare än den hade varit om jag följt min arla morgons instinkt att darrande sjukanmäla mig och kura ihop mig under tycka-synd-om-filten (kallas även fisfilten pga suspekt lukt). jag känner hopp om att bli bättre inom ett par dagar, för det brukar gå ganska snabbt(jag har klämda nerver suspekt ofta), eller är det inte hoppfullhet utan endorfiner och rödvin som talar? oavsett så är det bättre att känna framtidshopp än att gråta, är jag hyfsat övertygad om.


alla dessa märkliga krämpor tycks ha börjat drabba mig mer kontinuerligt det senaste året. om en månad fyller jag 30. visst kan jag skylla på det?

bordet - en möbel som man kan äta vid och lägga saker på

Burgschki skriver bra om stress och krav. det är så förfärligt att vi så lätt hamnar i den onda cirkeln där allt ska vara heminredningsvackert, Elle-snitsigt och Playboy-slätt. och jag undrar - är vi ALLA likadana? går vi alla runt och oroar oss över om vi är tillräckligt välkammade (eller tillrättalagt rufsiga; för mig kan det ta upp till fem minuter att få till den perfekta nonchalanta jag-bryr-mig-inte-knuten), har tillräckligt välstädat, leker tillräckligt mycket med katten, lagar tillräckligt god mat, håller oss i tillräckligt god form, dricker lagom mycket och tar hand om våra vänner tillräckligt väl? låter det inte outhärdligt tröttsamt?

idag sjönk jag ner i soffan efter att ha jobbat, tränat, lagat mat (okej, hjälpt till att laga mat), tvättat jobbkläder, läst ut bokcirkelboken, skurat badrummet, vikt tvätt och diskat. och jag tyckte att jag var så himla duktig. i en halv minut. sen kom jag på att jag borde skriva nåt vettigt, välja bok till nästa bokcirkel, skura spisen, ladda nya batteriet till telefonen, borsta bort katthåret från kattfåtöljerna, färga ögonbrynen, rensa mailen, dammsuga och dessutom lyssna när min man pratar med mig, och jag vet inte, det känns liksom inte riktigt värt det att hela tiden kämpa för att eftersträva duktighetspoäng hos sig själv för att man checkat av några punkter på den långa, långa listan, när man vet att den är oändlig och målet onåbart.

andas. andas.

kan vi inte bara lägga av nu? sluta vara så petiga. skita i det. vi har varit duktiga tillräckligt länge. tänk bara vad skönt livet hade varit om man kunde komma hem från jobbet, känna att man presterat hyfsat och sen göra nåt man vill göra, i stället för ett borde. eller?


...för övrigt önskar jag att jag också var gravid, som alla andra i min bloggfeed, eller hade barn åtminstone, så att jag också hade nåt att lägga upp bilder på och raljera över. Soflex skriver till exempel så roligt och klokt här att man blir alldeles glad över alla vettiga mammor som finns därute.

annars är jag rätt nöjd med katten jag.