jag vann slaget mot foten. nu deklarerar jag krig mot min rygg.

inledde veckan med att halta runt med en tå som var svart. ja, jag tappade en assiett på den. ja, det är asklantigt. ja, det gjorde ont. alla naglar sitter i alla fall kvar, trots en kvardröjande lila ton, och om ytterligare en vecka kan jag säkert ha på mig alla mina skor igen, hurra.

tänkte avsluta veckan med att inte kunna vrida huvudet, lyfta armarna eller nicka. ja, jag har en nerv i kläm i ryggen. nerv i kläm förresten. vad är det? en inflammation i något är väl mer troligt. muskelfästen, nervfästen, ja, vad vet jag? är ju inte direkt någon kiropraktor. när jag var barn sade vi i alla fall nerv i kläm. så då säger jag det. det känns ju så. och det kommer ju plötsligt, helst mitt i natten, så att man vaknar med ett vad i heliga fan på läpparna och en tår i ögonvrån och inte kan somna om förrän katten slickar en ömt på armen och man vridit sig värre än i en yogaövning, eftersom det enda sättet att ligga så att det inte gör ont är med ena armen bakåt, andra uppåt, ett knä mot bröstkorgen och en stortå utanför sängkanten.

jag tror att min kropp krigar mot mig.

om du (jag önskar dig inget ont) skulle drabbas av vad jag kallar nerv i kläm, kan jag rekommendera att röra på dig extremt mycket och absolut inte resignera till soffan och fjärrkontrollen. att jobba och att springa en runda har gjort dagen betydligt lättare än den hade varit om jag följt min arla morgons instinkt att darrande sjukanmäla mig och kura ihop mig under tycka-synd-om-filten (kallas även fisfilten pga suspekt lukt). jag känner hopp om att bli bättre inom ett par dagar, för det brukar gå ganska snabbt(jag har klämda nerver suspekt ofta), eller är det inte hoppfullhet utan endorfiner och rödvin som talar? oavsett så är det bättre att känna framtidshopp än att gråta, är jag hyfsat övertygad om.


alla dessa märkliga krämpor tycks ha börjat drabba mig mer kontinuerligt det senaste året. om en månad fyller jag 30. visst kan jag skylla på det?