och så går ännu en dag och kommer aldrig åter

blev frisk, jobbade en vecka, åkte på weekend, fyllde år.

åt mat.

såg djur.

fick presenter. (tack snälla söta ni.)

söndagstvagning

bikinikroppar, himlakroppar

idag sa jag, på fullaste allvar: "åh, snart ska vi på semester! jag har till och med köpt en ny bikini! ...fast jag vågar nog inte ha den på stranden, men jag kan ha den när jag solar på altanen."

direkt när jag sa det kände jag hur skevt mitt resonemang var. pinsamt och självutplånande. förminskande och ologiskt. och sen läste jag Lady Dahmers inlägg om sommarens kroppsångest och tänker att jag är dum i huvet om jag köper en ny bikini bara för att ha den i smyg när ingen kan se mig. herregud. ska väl folk skita i, om jag är tjock eller inte.


apropå något helt annat så var måsarna på döbra humör idag.

i samarbete med lergubben

själv är bäste dräng

ungefär samtidigt som denna eminenta friskförklaring damp ner i brevlådan bestämde jag mig för att det banne mig fick vara nog. nog med huvudvärk, nog med snurrande värld, nog med soffliggande, nog med oroligt ältande. eftersom jag inte har lyckats få något svar från min sjukgymnast på hela veckan bestämde jag mig för att ta saken i egna händer.

genom att googla som bara den lärde jag mig Epley's Maneuver. eller ja, jag lärde mig hur man gör typ i alla fall. för att ni ska slippa googla själva gjorde jag en enkel instruktionsfilm:


sjukgymnasten som skymtar i bild heter Pella.


om det funkade? jo, jag tyckte faktiskt det. spänningshuvudvärken släppte (huvudvärken kommer gissningsvis av att ögonen försöker parera den perifera världsrotationen) och jag var vid gott mod under kvällen.

fast sen skulle jag upp och kissa vid tvåsnåret i natt och gick in i väggen. bokstavligen. det var ju synd.

i väntan på provsvar

yrseln har lagt sig något och ersatts av en spänningshuvudvärk från helvetet. sweet, tänker ni. då är det nog inte kristallsjuka. nä, just det, svarar jag då. då är det förmodligen en hjärntumör. och mina dagar går ut på att jag jagar en sjukgymnast som inte svarar på sin telefon (hur många meddelanden får man lämna om dagen på en telefonsvarare som lovar att återkomma vid möjlighet?), försjunker i en dvala där det inte känns så illa och så får jag ångest över att jag inte är på jobbet och då försöker jag göra något, vika tvätt, diska, gå till affären, varpå huvudet exploderar och världen gungar.

någon särskilt bra sprutnarkoman hade jag inte blivit heller, kan jag konstatera. hade sett för jävligt ut. ska man verkligen få fem centimeters blåmärken av en enda nål?


jag är förresten överdrivet doftkänslig också. är inte det ett typiskt tecken på hjärntumör? eller var det hjärtinfarkt? vaknade mitt i natten, räknade ihop mina symptom och konstaterade att jag förmodligen var preggo, men det var jag inte det heller. om inte den inbillade tumören räknas som barn.

en riktig snorunge i så fall.

“You need a good bedside manner with doctors or you will get nowhere.” ― William S. Burroughs, Junky

ett läkarbesök fattigare och inte det minsta klokare. jag begär inte att min doktor ska vara superhjälte och med ett ögonkast kunna fastställa vad som felas mig, men jag blir så trött av att allting jämt är laddat med enorm tvekan. allt är typ normalt. mitt blodtryck var ...normalt (utan att konstpausen förklarades). blodtrycket var till och med så normalt att hon tyckte att ett EKG var lämpligt. mitt EKG var så ...normalt att hon tyckte att jag skulle boka in ett bandspelar-EKG med provtagningen. det kändes ju definitivt normalt och lugnande tyckte jag. fast jag skulle ju inte vara orolig, det var ju typ normalt, för min ålder i alla fall.


att ta blodprov är förresten inte något problem för mig, fast när jag redan hade svårt att sitta rakt och mådde illa så var det hyfsat händigt att ha möjligheten att titta åt andra hållet och mala ett mantra om att inte kräkas.


eftersom inget är fel på mig typ så får jag väl förmoda att det handlar om kristaller eller stress, vilket får mig att må ännu sämre eftersom jag inte har någon quick fix att tillgå. genast när jag kom utanför vårdcentralens dörrar tyckte jag att jo, jag har kanske lite ont i huvet också, och är jag verkligen helt bra i halsen? kanske det är någon typ av migrän? säkert uttorkning. influensa som inte brutit ut? vad det än är så är det ju något som inte dykt upp direkt på blodproverna, så kanske har de provat fel? så nu ska jag och katten sitta här och googla sjukdomar resten av dagen. det är bra att googla. håller huvudet hyfsat rakt och illamåendet borta.

och så får man så många spännande sjukdomar också.

det snurrar i min skalle

det är när jag sitter med min läkare i luren som jag förstår varför det tagit sjutton minuter för henne att avhandla de två patienter som var före mig i morgonens telefonkö. hon har inte fått den datorutbildning hon behöver. att sitta i en tyst lur där det enda som hörs är pekfingerknatter är tortyr för ett huvud som helst vill ha tyst tystnad. "ursäkta, kan du upprepa ditt personnummer?" och det gör jag för tredje gången.

och precis som varje gång man ringer så tyder ens symptom på något obotbart, så man borde egentligen inte komma in (lägesyrsel går över av sig själv inom några månader, eller med hjälp av sjukgymnastik), men man tjatar till sig en tid. "jag behöver veta vad jag ska säga till jobbet." och doktorn spottar ur sig en föraktfull harang om att jobbet ska skita i vad det är för fel på mig, jag ska bara säga att jag är sjuk, de har ingen rätt att fråga och jag behöver inget säga. och det vet jag också. men jag vet också att jag behöver meddela om jag ska vara borta länge, för det är så man gör.

och när jag ändå är där ska jag fråga om alla mina andra krämpor. laga mig, vill jag säga.

min placering i kön är nr...

vaknade sådär härligt måndagsgroggy, min hand sov, svårt att stänga av alarmet, tog mig upp och var nära att dråsa i backen, fick hålla mig i väggarna på väg till köket och kaffebryggaren. mina morgonrutiner utfördes en smula långsammare än vanligt, och egentligen blev jag inte orolig på riktigt förrän stövlarna skulle på och yrseln orsakade illamående och en reell rädsla att ramla. när jag låste upp cykeln var jag nära att kräkas. gav upp. gick upp och gjorde det hatade samtalet till jobbet. så länge jag håller mig stilla är allt frid och fröjd. kristallsjukan?

jag får sån himla ångest av att vara sjuk. jag inbillar mig jämt att jag inte är tillräckligt sjuk för att få lov att vara hemma, som om andra tror att jag ljuger, som om jag inte anstränger mig tillräckligt. tänker att jag är en belastning, att jag är oersättlig (detta trots att jag tipsade om lämplig ersättare att ringa in), att min frånvaro är en sådan enorm börda att jag lika gärna kan stanna hemma för alltid. överdramatiserar jag? jo, så är det väl. samtidigt som jag inte vill vara hemma är jag verkligen inte den som kontaktar sjukvården i tid och otid. kanske på grund av dåliga erfarenheter, men mest för att jag inte vill slösa på andras tid. faktum är att de flesta svar finns på nätet, och sjukvården får ses som ett symtombekämpande hjälpmedel snarare än en diagnosmetod (själv är bäste dräng osv i ett sjukvårdsklimat där läkare så gott som aldrig vågar peka med hela handen eller med tydlighet fastställa sjukdomsbild). vet jag vad som är fel på mig vet jag oftast också vilken typ av vård som rekommenderas och ifall denna vård inte kräver att jag uppsöker min vårdcentral så gör jag helst inte det, för deras skull och för min. ser ingen anledning att må dåligt i ett dystert väntrum när jag kan må dåligt i min lägenhet.

idag lät jag det gå flera timmar innan jag ställde mig själv i telefonkön till vårdcentralen, som bara var 40 minuter lång. för jag vill verkligen inte vara hemma, och om det nu skulle vara kristallsjuka så vill jag veta hur jag ska förhålla mig till det. "Jag tycker att du ska avvakta och ringa din läkare om det inte blir bättre." "Hur länge tycker du att jag ska vänta?" "Ja, det är ju svårt att säga. Blir du inte av med yrseln så får du såklart höra av dig igen." "Men vad är rimligt? Menar du en dag eller en vecka? Jag måste ju ringa mitt jobb..." "Ja, många tycker att det är svårt att jobba om man har problem med kristallerna." "Ja, alltså jag kan ju inte gå." efter några turer kom vi överens om att normal väntetid är en dag. med hopp om bättring ska jag hålla mig upprätt och skaka på huvudet ofta. sitter här som en sjösjuk idiot i soffan och undrar varför det känns som om det alltid är något, som om det aldrig är helt hundra, som om min kropp protesterar. mot vad? ingen aning. är nog i bättre form nu än när jag var 20. låt oss skylla på stress.

jobb

min före detta kollega, tillika vän, sms:ade mig en bild i morse. eller var det igår.

idag är det internationella kvinnodagen och

jag undrar varför jag inte sa till den arga gästen att hon hade en fantastisk lila nyans på sitt nagellack. den har förföljt mig i tankarna hela dagen. inte för mörk. inte för ljus. själv har jag just målat mina ljust lavendelgrå. hade jag inte haft den typen av arbete jag har hade världen fått skåda ett underverk av nagelnyanser. jag älskar nagellack. kanske för att det betyder fritid.

jag råkade ta på mig martins kalsonger i morse, övertygade om att de var mina svarta boxertrosor. orättvist bekväma och luftiga. minimerar förmodligen risken för svampinfektioner. borde ta fel oftare.

efter jobbet sprang jag drygt fyra kilometer. alltså, min runda var på 5,7 men jag brukar alltid gå i början och slutet och ett par minuter på mitten. idag skippade jag mittenvilan. det var inte alls svårt. konstigt nog var jag mycket mer imponerad över mig själv när jag sprang 2000m än idag, trots att det bara gått några veckor. kanske ställer jag för höga krav.

jag undrar vad det är som gör att jag är så mån om att det ska gå bra för det nya företaget jag jobbar för. tidigare jobbade jag för ett större företag (som lyckats med bedriften att tillverka både kinapuffsfiguren och lakritsstångens blackface), vantrivdes från första dagen, och nu verkar jag leva i någon slags tro att det ska bli bättre. att jag ska få uppleva mer sammanhållning och gemenskap. denna tro får mig att jobba över minst en timme om dagen, göra saker som ligger helt utanför min yrkesbeskrivning, vad den nu är, precis som om jag tror att det är mitt ständiga kämpande som kommer att vara avgörande i om företaget hyllas eller buas ut på arbetsplatsen, eller som om det skulle påverka mina möjligheter att få en mer varierad arbetsdag med mer samarbete med köket. jag är nog naiv. jag jobbar nog för mycket. jag är nog för trött. men det känns skönt att inbilla sig att man är en del av något. jag saknar det.

jag funderade på om jag skulle ge alla män gratis dammsugare på jobbet.

if by "happy" you mean trapped with no means of escape...? ...then yes, I'm happy!

jag har ett nytt jobb. eller nej, jag har samma jobb, men jag jobbar numera för ett annat företag. detta regiskifte är något jag sett fram emot i flera månader, efter att ha känt mig utnyttjad, åsidosatt och ouppskattad sedan jag började för ett och ett halvt år sedan.

redan efter första mötet med min nya chef kände jag mig positiv och under den senaste månaden har vi haft en tät kommunikation och jag uppskattar att jag förmedlat mycket information om hur rutiner ser ut, vad vi i företaget gör, vilka produkter som används och vad kunden vill ha. jag har spenderat många timmar framför inventarielistor, prissättningar, letat serienummer på maskiner, antecknat kom-ihåg-listor på baksidan av kvitton och fokuserat som om det var mina egna pengar som stod på spel. tack och lov har det uppmärksammats av nya chefen, så redan innan jag gick på mitt första officiella skift (vill inte ens tänka på alla inofficiella) fick jag en löneförhöjning. hurra för det, det förtjänar jag. det är skamligt att jag, efter tio år i branschen, jobbat för en lön som ligger 150 spänn över minimum.

med pengar kommer givetvis ansvar, och efter tre dagar i nytt företag snurrar det i huvudet och jag önskar att jag var en sådan som kunde skita i allt, komma till jobbet när jag börjar och gå när jag slutar, ta pauser under arbetsdagen och på eftermiddagen gå hem och chillaxa, men nä, sån är jag inte, har aldrig varit och har inga större förväntningar på att bli. i stället jobbar jag 28h på två dagar med 4h sömn, jobbar över för att känna mig "klar", vilket jag aldrig kan bli i ett flyttkaos där jag inte har kontroll.

mina gäster undrar för mycket. varför finns inte allt i sortimentet, varför ser det annorlunda ut, varför tar allting längre tid, varför har jag andra kläder, varför drivs verksamheten av ett annat företag, varför finns inte just det som de vill ha? och jag försöker vara behjälplig, skriver milslånga önskelistor/inköpslistor och känner mig otillräcklig. för jag har nya kläder eftersom jag har en ny chef (jobbar i kockrock - inte en favorit om man är varm, svettig och ogillar kaffefläckig rumpa). jag har inte allt i sortimentet eftersom det var svårt nog att få in en bråkdel då vi skulle tömma en restaurang och ett café på produkter och fylla på desamma med nya produkter under loppet av en kväll. det ser annorlunda ut eftersom all förvaring, alla små burkar, kärl och pyntprylar måste ersättas och just nu står det still i min skalle och jag vet inte vad jag vill ha. det tar tid eftersom jag jobbar i ett helt nytt kassasystem och eftersom jag gjort om kaffemenyn och ställt om kvarnarna så att kaffet smakar bättre men tar längre tid att göra och fordrar mer kärlek. och köerna växer. och jag jobbar fortfarande ensam och jag känner mig fortfarande ensam och jag önskar fortfarande att jag hade hjälp och jag undrar fortfarande om detta är mänskligt och varför jag fortfarande är kvar och det gör mig ledsen att jag är ledsen när jag förväntade mig att jag skulle vara glad nu.


det jag hatar mest av allt är besvikelser. förmodligen eftersom de bara kan skyllas på mig själv och mina förväntningar.

om det inte vore för att jag fyller 30 om ett par veckor och ska ta en weekend i köpenhamn med min man då, så hade jag nog övervägt att fortsätta söka nya jobb, trots att jag vet att de stora svårigheterna just nu mest beror på barnsjukdomar och nya rutiner.

jag är så himla trött.

jag har hört rykten om att det är vår i sverige, att folk tar afterworks på soliga uteserveringar och nog tyckte jag att det kändes svettigt på löprundan idag, men mest trodde jag att det berodde på utmattning.

jag har förstått att livet är kort, att man ska göra saker man älskar varje dag, men jag längtar bara framåt, efter semestern, efter sommaren, efter framtiden. kommer det alltid att vara så? är det så för alla?

dagens recept

är ni kanske sugna på glass-dricka denna soliga söndag?