tisdag, mars 12, 2013

det snurrar i min skalle





det är när jag sitter med min läkare i luren som jag förstår varför det tagit sjutton minuter för henne att avhandla de två patienter som var före mig i morgonens telefonkö. hon har inte fått den datorutbildning hon behöver. att sitta i en tyst lur där det enda som hörs är pekfingerknatter är tortyr för ett huvud som helst vill ha tyst tystnad. "ursäkta, kan du upprepa ditt personnummer?" och det gör jag för tredje gången.

och precis som varje gång man ringer så tyder ens symptom på något obotbart, så man borde egentligen inte komma in (lägesyrsel går över av sig själv inom några månader, eller med hjälp av sjukgymnastik), men man tjatar till sig en tid. "jag behöver veta vad jag ska säga till jobbet." och doktorn spottar ur sig en föraktfull harang om att jobbet ska skita i vad det är för fel på mig, jag ska bara säga att jag är sjuk, de har ingen rätt att fråga och jag behöver inget säga. och det vet jag också. men jag vet också att jag behöver meddela om jag ska vara borta länge, för det är så man gör.

och när jag ändå är där ska jag fråga om alla mina andra krämpor. laga mig, vill jag säga.

3 kommentarer:

Maggie sa...

Har du Eden? SÅ SVÅRT att få tid där tycker jag. Först komma fram sen övertala läkaren att man faktiskt ska få komma. Jag bytte till min gamla på Limhamn i somras för jag pallade inte mer.

lisa lightning sa...

ja, Eden. problemet med att byta är att man gärna vill ha en läkare med krypavstånd (ifall man till exempel skulle känna sig snurrig), men nä, framkomligheten är löjlig. telefontiderna stämmer aldrig plus att de inte vill ha en där.

Limpy sa...

Är det kristallsjukan?