jag undrar varför jag inte sa till den arga gästen att hon hade en fantastisk lila nyans på sitt nagellack. den har förföljt mig i tankarna hela dagen. inte för mörk. inte för ljus. själv har jag just målat mina ljust lavendelgrå. hade jag inte haft den typen av arbete jag har hade världen fått skåda ett underverk av nagelnyanser. jag älskar nagellack. kanske för att det betyder fritid.
jag råkade ta på mig martins kalsonger i morse, övertygade om att de var mina svarta boxertrosor. orättvist bekväma och luftiga. minimerar förmodligen risken för svampinfektioner. borde ta fel oftare.
efter jobbet sprang jag drygt fyra kilometer. alltså, min runda var på 5,7 men jag brukar alltid gå i början och slutet och ett par minuter på mitten. idag skippade jag mittenvilan. det var inte alls svårt. konstigt nog var jag mycket mer imponerad över mig själv när jag sprang 2000m än idag, trots att det bara gått några veckor. kanske ställer jag för höga krav.
jag undrar vad det är som gör att jag är så mån om att det ska gå bra för det nya företaget jag jobbar för. tidigare jobbade jag för ett större företag (som lyckats med bedriften att tillverka både kinapuffsfiguren och lakritsstångens blackface), vantrivdes från första dagen, och nu verkar jag leva i någon slags tro att det ska bli bättre. att jag ska få uppleva mer sammanhållning och gemenskap. denna tro får mig att jobba över minst en timme om dagen, göra saker som ligger helt utanför min yrkesbeskrivning, vad den nu är, precis som om jag tror att det är mitt ständiga kämpande som kommer att vara avgörande i om företaget hyllas eller buas ut på arbetsplatsen, eller som om det skulle påverka mina möjligheter att få en mer varierad arbetsdag med mer samarbete med köket. jag är nog naiv. jag jobbar nog för mycket. jag är nog för trött. men det känns skönt att inbilla sig att man är en del av något. jag saknar det.
jag funderade på om jag skulle ge alla män gratis dammsugare på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar