att vänta på ett svar

det är som poesi. att rada upp lögnerna prydligt efter varandra. först intresseväckande (exhilarating, darling!) och inlindande, de käcka utropen och undvikandet av fallgroparna. krockkudden av överslätanden, min sonett av korrektheter, balanserandet på sidan: rubricering, avstånd, formellt kyligt och sedan: som en smäll! det gnistrande pärlhalsbandet av saker som man påstår sig vara, påstår sig klara, påstår sig kunna! (curriculum vitae, ditt namn som rosvatten i droppar på mitt ark!) jag har bestigit detta, mitt everest, och med sju sökta jobb ska väl arbetsförmedlingens fradgande käftar inte slutas kring min arma nacke än på ett tag!


sedan ska jag bara vänta med andan i halsgropen, och hoppas att ingen vill ha mig!

att läsa.

idag hoppas jag på blixten.





det är konstigt. förr var jag aldrig sjuk (förutom när jag åkte på semester). sedan jag började arbeta (se jobbet) är jag sjuk hela tiden. bara för att jag är förkyld nu så håller jag på att förlora hörseln och dö. innan fick jag knappt ens hosta. till och med nu när jag är ledig så är mitt immunförsvar så nedbrutet att jag börjar fundera på kistpriser så fort jag får lite feber.

idag är jag konstigt sjuk. jag drömde att jag åkte berg-och-dal-bana hela natten, och nu är jag alldeles yr och utmattad. kommer på tusen bra saker att göra, men är för trött för att genomföra dem. synd. när jag i vanliga fall inte kan komma på ett dugg att göra så står fantasin still, men nu är min hjärna ett kreativt uppslagsverk. det måste vara febern, den påstådda.

och så gick ännu en dag

idag har tiden gått och jag har inte fångat den. natten var fylld av mardrömsuppvaknanden och klockan var fienden efter ljuset och värmen som fick min säng att kännas som en ugn. vid nio-tiden masade jag mig upp och ut till soffan där jag såg en halvtaskig film och sov vidare. drack kaffe i trädgården med boken, och när den var utläst noterade jag att klockan hunnit bli tre. bestämde mig för att städa rummet och göra allt som jag borde ha gjort för länge sedan, men fastnade vid datorn och när fingerkrampen spred sig upp i armarna var klockan sex och rummet såg fortfarande ut som en garderob. åt middag och klockan blev nu. sent. dagen gick.



är fruktansvärt irriterad över att någonting hände med canal+ igår kväll, så att de bröt när det bara var en kvart kvar av Ringu 2. kanske inte så underligt att jag var rastlös inatt.



rörelse. allting handlar om rörelse. och vatten.

och så dog ännu en helg

som en sann sommarhelg, en pärla i det glänsande halsband som är sommarlovsäventyret, äntligen över.

jag vet inte om det var fredagens svala och civiliserade promenad längs uteserveringana och avsaknaden av alkohol som gjorde att lördagen blev en kväll av stök, eller om det var solstinget från stranddagen. efter dagen av bad åt vi en middag värdig kungar, och vinet var okej och potatissalladen tog slut. dusch och ombyte till samma kläder som dagen innan i denna fruktansvärda brist på hem, och sen promenerade vi bort till den klassiska sommarförfesten. öl, vin, sol, altanprat och jag drog raskt i mig två förbjudna cigaretter. då timmarna gick altför snabbt och natten ännu kändes ung då förfesten led mot sitt slut, var jag mer än villig att följa med till kb - kalla det möllans palats för de hemlösa dansbarnen - och det var sådär som kb ska vara. trångt. svettigt. ihärdigt. fragmentariskt, sådär som det ska vara. viktor vevade mycket med armarna, människor var alldeles för trevliga, daniel i baren, mötet med ett förflutet och min egen angelägenhet. dansgalenskapen. såhär i efterhand så känns repliker sparade i minnet som jag inte vet vem/vilka som uttalade. sammanhangslöst. kb stängde, jag gick med ett franskt gäng till stranden och på promenaden hem var soluppgången olidligt vacker. resten av söndagen var inte fullt så andäktig. bakfylledöden. åt sopor. drack vatten. svettiga lakan, världens värmeslag, formel 1, tidens gilla gång, sedan chipsfrossa och hajen. panghelg, alltså.


började se War of the worlds men somnade och såg klart den i morse. ärligt talat... kunde de inte komma på något bättre? bakterier??! omfg. Independence day var MYCKET bättre.


snart ska jag äntligen få ta på mig rena kläder. skata hem till hyllie, ta duschen och dra till da playa - sibbarp's where it's at, man.

och så dög ännu en dag

det var natt och jag kunde inte sova. han låg bredvid som ett element, alldeles rak och brännande, och lakanen var tält över mina armar och ben. på gatorna i staden rörde sig människor i sommarnatt. sömnlösa. innanför fönstret tycktes ljuden ha förstärkts och ord från de förbipasserande talades rakt in i mina öron när jag försökte somna. jag skrev romaner i mitt huvud, jag citerade boye och heidenstam, jag skrev alla brev och undertecknade med Högaktningsfullt, och allting jag gjorde blev till länkar och skrevs i HTML.

när jag sov lagade jag pommes med någon kycklingröra i gult. en äggklocka stod på hyllan och maggie fuskade och arrangerade persiljan efter att klockan ringt. sofia orkade inte ens smaka. av någon anledning hade maggie lagat sin mat i sängen, och så snart tävlingen var över somnade hon. jag vaknade.



potatissalladen smakade ännu mer idag.





eftersom det är fredag vilar förväntningen på att gå ut i luften. ut. ut för att gå in någonstans där man sedn ska synas, helst tillsammans med andra som syns lika väl. att ha ett vattenhål som identitetsmarkör. jag har alltid trivts på den fula soffan på Ölcafét, liksom i den rundade fönsterbaren på Möllan. jag tycker om översikten och den avskalade anonymiteten på Nyhavn och uteserveringar bjuder på utsikter vart man än behagar slå sig ner. att se. att ses. Tempo, Metro, Volym. att välja miljö som att välja tröja. ljusets fall, värmen, närheten. att gå ut för att vara någon, för att bli någon, för att bli ihågkommen. att välja skor efter underlaget, kullerstenarnas förbannelse och står man mitt på torget en mörk julinatt så utstrålar marken asfaltsvärme och en känsla av att underlaget är organiskt och följer vartenda steg.

och så dög ännu en blogg

som aktiv datanörd var det mig givetvis ett sant nöje både att sitta i förarsätet och bredvid under den kreativa processen. önskade den mest irriterande nyans av rosa, men såhär i efterhand så förstår jag att molnen är grå på alla sidor sundet. liksom präriedvärgarna.


med anledning av mitt största fans önskemål ska jag härmed redogöra händelseförloppet på ica supermarket:

hittade ingen kapris.

träffade helia.

hon hade köpt sista burken föregående dag.

vi gick till bagdad istället.


sen blev det potatissallad för hela slanten. (det finns fortfarande potatissallad kvar. jag kan maila den.)

och så dog ännu en blogg

det var en gång en liten man. han såg inte ut som en man så som vi föreställer oss att män ser ut, utan snarare så som vi föreställer oss att en blogg skulle se ut om en blogg fanns i fysisk form, IRL. denna lilla man (som såg ut som en blogg) var mycket lycklig där han levde i sin ensamhet med bara sifferkombinationer och mörker som sitt enda sällskap. hans livsuppgift var att finnas och bli sedd av den som råkade vilja se honom, obetydlig som han var. det gjorde honom lycklig, detta att vara för andra när de valde att behöva honom, och han log i sin lilla mörka tillvaro medan siffrorna flimrade förbi i allt det svarta.

så som alla andra sagor av 2000-talet så har också denna ett ödesdigert slut. en dag när den lilla mannen som bäst gjorde absolut ingenting och tiden bara gick på som vanligt, så frågade en Fredrik: Vem läser egentligen en blogg? eftersom svaret på denna, livets fråga, är: Ingen, så dog mannen ögonblickligen, och han liksom alla andra små bloggliknande män, förvisades till endast utrymme.


av detta kan man lära:

en blogg är en liten man som liksom alla andra små män skapats av en kvinna, och bloggar (liksom män) tar skada av att ignoreras.