och så dög ännu en dag

det var natt och jag kunde inte sova. han låg bredvid som ett element, alldeles rak och brännande, och lakanen var tält över mina armar och ben. på gatorna i staden rörde sig människor i sommarnatt. sömnlösa. innanför fönstret tycktes ljuden ha förstärkts och ord från de förbipasserande talades rakt in i mina öron när jag försökte somna. jag skrev romaner i mitt huvud, jag citerade boye och heidenstam, jag skrev alla brev och undertecknade med Högaktningsfullt, och allting jag gjorde blev till länkar och skrevs i HTML.

när jag sov lagade jag pommes med någon kycklingröra i gult. en äggklocka stod på hyllan och maggie fuskade och arrangerade persiljan efter att klockan ringt. sofia orkade inte ens smaka. av någon anledning hade maggie lagat sin mat i sängen, och så snart tävlingen var över somnade hon. jag vaknade.



potatissalladen smakade ännu mer idag.





eftersom det är fredag vilar förväntningen på att gå ut i luften. ut. ut för att gå in någonstans där man sedn ska synas, helst tillsammans med andra som syns lika väl. att ha ett vattenhål som identitetsmarkör. jag har alltid trivts på den fula soffan på Ölcafét, liksom i den rundade fönsterbaren på Möllan. jag tycker om översikten och den avskalade anonymiteten på Nyhavn och uteserveringar bjuder på utsikter vart man än behagar slå sig ner. att se. att ses. Tempo, Metro, Volym. att välja miljö som att välja tröja. ljusets fall, värmen, närheten. att gå ut för att vara någon, för att bli någon, för att bli ihågkommen. att välja skor efter underlaget, kullerstenarnas förbannelse och står man mitt på torget en mörk julinatt så utstrålar marken asfaltsvärme och en känsla av att underlaget är organiskt och följer vartenda steg.