...It’s just on the tip of your tongue, and you're so silent...
jag förstår mig inte på människor.
jag förstår mig inte på hur de tänker, hur de fungerar.
jag förstår inte glädjen i att vara full och hitta på sattyg för att jävlas med barpersonalen, det meningslösa provoceradet åtföljt av det utvecklingsstörda leendet. jag förstår mig inte på människor som selektivt väljer att hälsa enbart vid valda tillfällen, som ute när de tror att det finns en chans att få till det. jag förstår mig inte på hej-det-var-alldeles-för-länge-sen-vi-sågs-nu-ska-vi-prata-grejen när personen i fråga sedan spenderar resten av kvällen någon annanstans. jag förstår mig inte på människor som är nöjda. jag förstår mig inte på människor som spyr ut sitt missnöje på alla andra (låt mig inkludera mig själv i den kategorin - jag förstår mig absolut inte på mig själv), och framför allt så förstår jag mig inte på människor som försöker peka ut andras brister genom att poängtera hur bra andra är i jämförelse.
det bästa med att inte förstå andra människor är att man förstår individualitetens vikt. jag förstår att ingen är som jag, och kanske förstår ingen mig heller. (och kanske har jag svart hår och kajalblick, rakbladsärr och basker.) jag förstår att de kan dra åt helvete, alla de där som bara gör mig arg, och att jag kan välja vem jag ska träffa, med vem jag ska prata och alla nöjda, välartade, pryda fittor kan sitta hemma och fira att de är så bra, så kan jag försöka leva istället.
jobbade inatt, svettades från nackgropen, pannluggen, magen och svanken, så att byxorna klibbades fast runt benen och det droppade från näsan. glas över hela golvet, jag var blixten, lysande snabb. ölöppnararmen var i sitt esse och sista kvarten fick jag dansa.
det gick vilt till i fredags.
nu ska jag älska världen och dricka kaffe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar