första dagen på sista veckan av sommarjobbet är över, och jag är redan alldeles sorgsen och orolig. helst vill jag vara kvar. åka runt med gubbar, ha lunch, träna omöjliga muskler och lära mig en massa saker som jag inte visste att jag var intresserad av. "anställningsstopp" är världens tråkigaste ordsammansättning, förutom rännskita.
nästa måndag ska jag, förmodligen, skickas via bemanningsföretag till bespisning på storföretag i Lund. dagpass, eventuellt långvarigt (tänk mer än en vecka i alla fall) och en chans att träna mina knivskills. och så långt är det bra. dessvärre innebär jobbet ungefär noll chans till befordring och ganska exakt noll chans till högre lön än den jag förhandlade mig till som var bemanningsföretagets maxlön. och en riktigt tradig sådan dessutom. det känns fruktansvärt deppigt att gå från ett utvecklande nytt jobb till ett som känns ganska ointressant och betalar ut flera tusen mindre än jag räknat med.
hur gör man?
att vara småkräsen är inte alls bra när man är arbetslös. ett jobb har jag redan tackat nej till, men säg det inte till arbetsförmedlingen. jag blev erbjuden heltid om jag kunde jobba kvällar och alla helger. tack, men nej tack, sa jag, och så var det med det. sådant gick för sig när man var nitton, desperat, singel och korkad. nu är jag bara desperat.
min hjärna säger att jag ska le stort och ta jobbet genom bemanningsföretaget och sedan fortsätta leta så mycket jag bara kan vid sidan om. mitt hjärta svarar att det gråter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar