jag arbetar, alltså finns jag

jag sommarjobbar. ni vet, så som man gjorde när man var barn. man blir klappad på huvet, får introduktioner, alla stirrar på en, och man blir två äpplen hög och rodnar.

fast mitt sommarjobb är ett jobb för en superkvinna, så jag fick bli det i stället för en blyg flikka med inåtfötter. med ett par skiftnycklar i högsta hugg kryper jag omkring bland spindelväv och damm i mörka, fuktiga källarutrymmen. där skruvar jag loss saker, och sätter dit nya, kopplar lite el och lite pumpar och mätare och rör. det är en helt ny värld för mig. jag har aldrig varit så smutsig eller svettats så mycket förr i hela mitt liv. (när jag säger svettas så menar jag inte att det pärlas vackert i hårfästet, utan att det rinner i floder, droppar från näsan och dränker t-shirten. och när jag säger smutsig, så menar jag inte en dammråtta i håret, utan snarare att vara svart från fingertoppar till armbågarna och gärna även i ansiktet. det ser ut som om jag rullat mig i en lerpöl, och det går inte bort i en dusch.) jag älskar det.


exempel på ren och fin värmecentral. sällsynt.

jag går upp fem varje morgon, cyklar till jobbet så att jag är svettig redan innan jag tar på mig mina arbetskläder: stålhättor, knäskydd, handskar, ja, ni fattar. när klockan är halv fyra och jag ska gå hem, skakar mina muskler av ansträngning, och jag tänker att om tre veckor kommer jag att vara starkare än någonsin. någonstans på mitten har jag lunchrast. jag har aldrig haft ett jobb med lunchrast innan, och för mig verkar det vara en omöjlighet att komma på samtalsämnen till fikabordet. kanske för att jag inte kan facktermerna (än) och inte kan skratta med åt tokerierna som andra hittat på. som en tråkboll sitter jag och pillar med min kopp-soppa, och när jag väl kan flika in något i konversationen tittar gubbarna imponerat på mig och jag blir tyst. ibland känner jag mig som ett svart hål. när jag talar sugs ämnet ut i rymden, försvinner och alla blir stumma. i vanliga fall hade käften då börjat knattra som en kulspruta på mig, i hopp om att slippa ett generat tumble weed-moment, men på det här jobbet är jag för trött för att anstränga mig. det får gå ändå.



min handledare ("fadder" heter det visst) är en trevlig knegare i sina bästa år som avslutar varje mening med ju. och det är ju bra eftersom det indikerar att han tror att man vet vad han pratar om. han är ju medveten om att jag är ny ju, men jag kan en del ju och är ju tekniskt lagd och är stark ju. så det går bra ju. när jag träffat knegarmän tidigare har de gjort likadant. jag tror att det sitter i blåkläderna. bli inte förvånade om jag börjar göra likadant.

jag ser detta, mitt sommarjobb, som ett enda långt studiebesök i en annan värld. jag suger i mig erfarenheten som en svamp och försöker få reda på vad alla på avdelningen håller på med, som en stjärnelev. det är fruktansvärt uttröttande att lära sig nya saker, men det vilar något befriande i att få ligga på mage över ett sjuttiogradigt rör, få isoleringskli, andas in ångor och känna att man gör något som är nödvändigt (till skillnad från att tappa upp öl och stå i en kassa). det känns fint att vara en av de osynliga som får kugghjulen att snurra, eller, får varmvattnet att flöda kanske jag borde säga. visste ni till exemplet att vattnet i era element oftast är grönt, förutsatt att det är rätt företag som distribuerar det? den gröna färgen används även vid tillverkning av gelégrodor. sådant lär jag mig på mitt jobb.



idag provjobbade jag i en restaurang. det kändes inte alls lika nytt och spännande. jag saknade mina knäskydd.