jag bekänner mina brister och hoppas att trollen spricker i solen

det finns egenskaper man inte talar om, trots att de är en lika stor del av personligheten som skrattet, morgonhumöret, artigheten eller förmågan att somna i soffan.


jag är till exempel hemskt överlägsen i smyg. jag kan se ner på andra som ingen annan kan. fast jag menar inget illa. inte egentligen. det är bara det att jag plockar fram skämskudden om någon uttrycker sig banalt, korkat eller typiskt.

till exempel: någon ska åka till barcelona. någon ber om tips på saker att göra. en annan svarar att där tydligen finns en jättestor katedral som inte är klar. att man ska bada i pool för där finns väl ingen strand? och att där finns ett museum som heter parc güell. och jag skäms. jag skäms över att folk inte vet saker som jag tycker är självklara, och jag skäms när människor förväxlar platser, och jag skäms över människors förmåga att tvångsprata trots att de inte vet vad de säger och mest skäms jag över att jag skäms. varför skäms jag? jag är ju inte ens inblandad i samtalet.

och då skrattar jag och säger till martin att det är en himla tur att det bara är han som känner till hur överlägsen och dryg jag är. och han håller mer. det är tur.



en annan hemsk egenskap är ägandebehovet. det som i högstadiet kunde leda till cat fights av episka proportioner. för jag vill, i smyg, vara den som är först. jag vill vara den som upptäcker. som i åttonde klass när jag skaffade mig brevvänner som skickade blandband till mig (tack i efterskott, jag lyssnar på dem fortfarande!), och jag kände att jag var den enda i världen som hört dessa fantastiska låtar och kanske kanske skulle jag kunna låta mina absoluta bästisar få lyssna på dem hemma hos mig, men gud nåde dem om de cyklade iväg till skivaffären och köpte låtarna på skiva så att de själva kunde lyssna när de ville. nähä hörrni, det hade minsann varit att gå över gränsen. det var ju MINA låtar. MIN upptäckt (som jag fått av någon annan, men den vetskapen begravdes långt in i medvetandet). och jag ville minsann ha äran för den också.

jag är fortfarande likadan. inte i samma utsträckning, för om jag läser en fantastisk bok, eller lyssnar på en fantastisk låt, så kan jag dela med mig, men allra helst vill jag att ni ska veta var ni hörde det först. jag vill heller inte erkänna att jag tar emot andras tips. det kan gå så långt att jag förtränger var tipsen kommer ifrån och låtsas att jag gjort upptäckten på egen hand. och detta kan givetvis bli ytterst pinsamt emellanåt, men det får jag helt enkelt leva med. jag gillar att gå runt i en bubbla och känna mig unik.



en tredje miss i utformningen av ett perfekt Jag är lättjan. fast kanske är alla likadana, bara det att ingen pratar om det. i en värld där alla är maniskt energiska, driftiga, framåt, öppna, spralliga, äventyrliga, spontana och helt crazy bananas, så är jag en sävlig gammal sengångare, som gärna äter fallfrukt eftersom jag då slipper plocka själv, med resultatet att jag drunknar i tidvattnet som rör sig för snabbt för mina slöa armar och ben.

de som känner mig skulle nog säga emot, och påminna mig om att jag minsann tar tag i saker, hugger i och ställer upp. men det är för att jag måste. jag är en arbetshäst som drar lasset framåt bakom skygglappar, trots att jag allra helst vill stå och moffa i mig gräs på en solig äng. jag har inget emot att ligga på soffan och se skräp-TV flera dagar i sträck, bara leva av vad som finns hemma och aldrig gå ut. jag har ingenting emot att se alla avsnitt av en TV-serie på en dag.

med detta sagt så får det mig att må väldigt dåligt, eftersom Alla Andra hela tiden gör en massa saker. åker på utflykter, badar i havet, syr outfits, snickrar ihop hus och bakar tusen surdegsbröd, allt medan jag konstaterar att jag redan sett avsnittet av How I Met Your Mother, men nog kan se det en gång till. det är alltså ni hurtiga, nyttiga, effektiva renlevnadssjälar som är mitt tidvatten, och ni dränker mig med ert ständiga pysslande.

det är inte socialt accepterat att vara en slöfock, så det är inget jag pratar högt om, och jag hoppas att jag en dag vaknar full av energi (som inte härleder från koffein).



jag har tusentals andra dåliga, kanske sämre, egenskaper. jag är passivt aggressiv, jag slutar lyssna när någon pratar för länge, jag tjuvlyssnar på ungdomar på bussen, jag vågar inte köpa chips på Ica av rädsla att kassörskan ska tycka att jag är för tjock och inte förtjänar det, jag har telefonskräck, jag skrattar när jag är osäker, jag vill sola solarium men gör det inte för att jag är rädd att andra ska tycka att jag är dum, jag är konflikträdd, jag tränar bara i smyg eftersom det inte är särskilt coolt och jag ser ful ut och är dålig, jag dricker för mycket, jag säger att jag röker mindre än jag gör, jag får ångest av beröm, jag dödar alla växter som kommer i min närhet och jag har svårt att säga "jag älskar dig" eftersom jag tycker att det låter cheezy. sån är jag.

ibland känns det som om de goda egenskaperna inte väger upp de dåliga, men då påminner jag mig själv om att de dåliga oftast är väl dolda. säkert hos andra också. det dåliga är det mest privata, det som bara de man älskar får se. så kanske, kanske borde vi öppna locken lite oftare.