den här veckan blir jag upplärd i kaffemakeri, skumtjocklek, bönmalning och i hur man beter sig som om man kan saker fastän man inte har en aning. första dagen var jag gråtfärdig av instruktörens pekpinnar och hårda attityd. det där med att surt säga "du gör fel" men inte ha tid eller tålamod att visa rätt är inte med på min lista över pedagogiska tekniker. och jag gillar inte att göra fel. jag gillar inte att göra fel när jag gör mitt bästa och få veta det på ett aggressivt sätt. jag är ju en sådan som börjar gråta om någon skäller på mig; i synnerhet om det är en främling.
när jag kom till jobbet i morse var jag redan alldeles utmattad efter gårdagens ihärdigt svalda tårar, och bestämde mig för att möta hårt med hårt. det är ju för fan MIN arbetsplats! använde mig därför av det mest lättspelade kortet i varje kvinnas repertoar: våpigheten. funkar varje gång och dagen idag blev betydligt bättre än gårdagen.
ett litet "nämen ojdå! *tihi* klantiga lilla jag!" kan göra underverk med män som är störst, bäst och vackrast.
idag har jag alltså fått stävja kräkreflexerna i stället för gråtigheten. det är tungt att ha känslorna påkopplade jämt.
3 kommentarer:
våpigheten -kvinnors list och egentligen skulle nog en massa hårdföra feminister bli arga men vafan orka ta idiotmän på allvar.
Fy fan. Det är HEMSKT att ha allt det där påkopplat när man ska jobba. Vet inte hur många gånger jag suttit på nya arbetsplatser eller skolor och bästan börjat gråta för att folk varit otrevliga helt oprovocerat. Att det ska vara så himla krångligt att vara trevlig när man ska lära ut grejer.
men PRECIS! om man avskyr att lära ut så mycket så kanske man ska ägna sig åt något annat.
Skicka en kommentar