gammal är inte äldst

på mitt nya jobb är jag bebis. eller, nej, det är jag inte alls, men den där första veckan känns jämt så, som om man är tonåring, finnig med fett hår. en osäker frågeställarmaskin som fumlar, glömmer, är långsam och gör fel.

min coach är en tjugofemårig brud som pladdrar. hon är rar och obegriplig. allting går i sjuhundrafemtio, och ingenting är noggrant utan allt går att göra på sitt eget sätt. det är helt hopplöst att vara ny och inte få raka besked, inga fasta rutiner, ingen ordning och reda. jag älskar ordning och reda. chefen har haft semester min första vecka, och jag är den förtappade, den utan passerkort, nyckel, namnskylt och behörighet. jag kan inte ens slänga mina egna sopor eller logga in i min egen kassaapparat. jag vet inte heller vad jag får i lön. living on the edge, kallas det visst.



för tio år sedan jobbade jag som barista i sheffield, och när jag sluter händerna kring den löddrande mjölkkannan och doften av nymalda kaffebönor blandas med någons parfym är det där jag är. slagen med espressohandtaget mot lådkanten sitter kvar i ryggmärgen och det är samma problem med dåligt inställt flöde, kalk i rören och en svag odör av bortglömt mjölkspill i något hörn som inte går att hitta.



om två veckor tror jag att jag är redo för revanschen. när jag gjort egna listor och beställningsformulär, programmerat om kassan, lärt mig hur man hittar i kulvertarna. det är då jag ska ställa alla krav, dra fram alla pekpinnar och suckande gnälla över att ryggen tar ofantligt mycket stryk. men först ska jag bli bäst. för det är så jag jobbar. även när jag är ny.