äventyrsafton

vi är tydligen inte så mycket för det där med gemensamma personalaktiviteter på mitt jobb. idag ska vi emellertid ha någon sorts kick off tillsammans med andra restauranger i samma kedja. jag vet inte vad vi ska kicka off. sommaren kanske? semesterperioden?

våra gruppchefer har slagit sina kloka huvuden ihop och bestämt att vi ska skämmas bort rejält på detta första personalevenemang sedan istiderna drog över jorden. alltså ska vi fiska. från en båt som avgår en kvart efter att jag slutar, dvs vid den tiden då jag de facto slutar. jag får helt enkelt teleportera mig. frågan är om jag verkligen vill komma i tid? det är april och vädret utlovar regnskurar, och trots att jag är en sådan som peppar loss ganska bra (har alltid lyckats bra med lekar och lagsporter, engagerat andra i bl. a. elevråd och diskussioner under skoltiden) undrar jag om jag ska orka vara odelat positiv i ett svänggäng bestående av slitna restauranganställda som inte riktigt känner varandra. själva fiskandet är jag däremot nyfiken på.

efter den tre timmar långa turen till havs ska vi eventuellt hem till en gruppchef och grilla. eftersom han inte själv lagar mat, är det mest troligt att vi får göra jobbet. regnar det blir det deppigt. jag ska ha med öl. det där med att bjuda på saker är inte företagstypiskt.

back up-planen är att vi ska ut och äta allihop, på någon lämplig restaurang. jag tänker pizzeria eller kebabhak.


den här dagen kan bli hur bra som helst!

hejdå skatteåterbäringen

varje år när jag får hem min deklaration tänker jag "jahapp, det ser ju rätt och riktigt ut det här" och så SMS:ar jag in mitt godkännande snabbt som katten, som om jag är rädd att de söta slantarna ska gå upp i rök ifall jag inte bekräftar dess existens kvickt nog. och varje år får jag vid den här tiden ett brev där Skatteverket tackar för att jag deklarerat elektroniskt, men att uppgifterna är uppåt väggarna och att jag måste komplettera. och varje år måste jag leta fram kontrolluppgifterna (i år saknar jag till och med underlag, bara för att göra det extra besvärligt) och varje år fattar jag inte varför de och jag har fått olika och varje år undrar jag varför arbetsgivare är ena klåpare som inte kan deklarera rätt från början och varje år mailar jag Skatteverket och säger att jag hade blivit så himla glad om jag kan få min skatteåterbäring till midsommar som alla andra små tjurar och snälla please.

alternativ ett: att börja spara kontrolluppgifter och lönespecar.
alternativ två: skaffa en revisor/sekreterare som kan jaga rätt på siffrorna.
alternativ tre: keep on wingin' it. det brukar lösa sig till slut. och vem behöver pengar när man har kärlek?

när situationen gång på gång blir ohållbar

för några månader sedan var jag förtvivlad. jag fattade inte hur jag skulle klara av mitt jobb, hur jag skulle hinna med allt, vara trevlig och inte jobba över en halvtimme varje dag. jag bad om ett möte med min chef och efter en månads tjatande gick hon med på det. min förväntan på bättring liksom mina förslag på detsamma sköts ner likt paddlarna i gevärsbåset på Tivoli.

nej, jag kunde inte få avlastning gällande arbetsbördan. nej, jag kunde inte få rast samtidigt som mina kollegor. nej, jag kunde inte få ersättning för mina övertidstimmar och nej, och åter nej, jag kunde inte få avlösta pauser under dagen.


sänkt, men tacksam över vissheten om att inget skulle bli bättre, tog jag mig i kragen och gjorde egna regler. utan ersättning för övertiden började jag gå hem i tid. struntade helt enkelt i att vara så petig med att saker blev gjorde. herregud, det är inte som om jag har provision. tvärt om. ju färre kunder desto bättre för mig. jag började även ta pauser. en på förmiddagen och en på eftermiddagen. oavlösta. sätter helt enkelt upp min kommer strax-skylt och smiter ut på lastbryggan där jag röker en cigarett och svär över kunders beteenden, oftast med min kollega som jobbar i köket. det har känts bättre sedan vi började ta pauser tillsammans. jag har någon att prata med och jag får reda på saker som händer på min arbetsplats, vad som planeras, vilka ändringar som görs, vad chefen informerat om på mötena (som jag aldrig är med på eftersom jag inte har pauser) och på vilket humör folk är på. där, på lastkajen vid containern med varsin cigg i truten, går vi igenom vad som behövs beställas, vad i utbudet som funkar eller vad som ska bytas ut och vad som kan göras annorlunda för att förbättra vår service gentemot kunderna. hon är den enda av mina kollegor jag träffar, utöver den där kvarten på morgonen när jag förbereder min frukost i köket. när jag är klar för dagen har alla andra slutat och gått hem.

idag när vi kom in efter halv två-pausen tyckte min chef att nu måste rutinerna ändras. ni kan inte gå ut båda två samtidigt. det måste alltid finnas avlösning!

för mig går det inte riktigt ihop. för det första är min rökkollega inte min avlösare; våra arbetsuppgifter har inte något med varandras att göra. för det andra har jag blivit tillsagd att jag inte kan få avlösta pauser. vilket innebär att jag inte har några pauser. punkt.


och ja, jag letar efter ett annat jobb, så hör ni nåt så hojta!


PS: jag är så trött...



ännu en som längtar bort.

bråk om bråkstakar

jag hamnade häromveckan i en otroligt hetsig diskussion med en kompis om armhålehårsdebatten. han var fruktansvärt upprörd över allt ståhej som "ni feminister" skapat kring något så obetydligt. ja, han var så upphetsad över tjatet att han fortsatte älta och hålla låda ända tills alla andra i rummet, efter att ha tröttnat på att argumentera emot och suttit tysta i flera minuter, unisont konstaterade: NU FÅR DU VÄL FÖR FAN HÅLLA KÄFTEN OCH SLUTA TJATA OM ATT ANDRA TJATAR!


lite sådär känns det i hen-debatten med. tycker man att hen är bra så tycker man det och sedan är det inte mycket mer med det. motståndarrörelsen är däremot högrött ilsken och slår på väldigt stora trummor. själv blir jag matt och trött av alla mäns (i båda nämnda debatter, av outgrundliga anledningar) reaktionära utbrott.

Fiat skriver om det fantastiskt bra här. läs!


...och så en ponny på det.

inflyttningsfest

jag håller på att flytta in i min nya dator. det går ganska långsamt. jag försöker känna efter, vrida och vända på saker, ställa dem på olika saker och se hur ljuset faller. eftersom den är nyrenoverad behövs inget spacklas eller skuras, utan det handlar bara om följsamhet. det första jag bar in var Firefox, lite som en skön fåtölj. har ännu inte Word, skrivbord, men bestämt mig för att det behövs, trots att mitt exemplar är lite nött och inte särskilt ergonomiskt. de viktiga filerna ligger kvar i mappar på gamla datorn och ska nog få flytta upp till min motsvarighet av vindsförråd - USB-minne. efter att ha promenerat runt i rummen och skrymslena i några veckor känner jag att jag nog ska trivas här. kopplar in stereon - spotify - och kör igång inflyttningsfesten i morgon. ska försöka låta bli att hälla vodka russian i tangentbordet på den här...

intellektuell standard

en gång började jag skriva en roman. den måste ha varit himla spännande för än idag undrar jag hur den slutar.


till min bokcirkel läste vi senast Sista kulan sparar jag åt grannen (Fausta Marianovic). cirkelmötet skulle vi haft i januari, men på grund av ett nytt spädbarn blev det uppskjutet till nästa vecka. för det första hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte när jag läste den. för det andra är det nu flera månader sedan och därför minns jag inte varför jag var så tveksam. den gjorde hur som helst inte alls samma intryck som min egen roman.


eftersom jag tycker att mitt jobb är så fruktansvärt deppigt läser jag just nu bara lättsmält litteratur. deckare. de flesta är riktigt dåliga och tråkiga. kanske väljer jag dem för att matcha min vardag.


dessutom läser jag mig bara till sömns. aldrig mitt på dagen. så fort jag har en sekund över letar jag jobb på platsbanken eller googlar restauranger jag vill äta på, så jag har inte tid att läsa. att läsa ger mig huvudvärk. förmodligen för att glasen i mina läsglasögon har fel styrka, där de ligger hopvikta på byrån.


jag brukar säga till martin "Nu ska jag gå och lägga mig." och försvinna in i sovrummet. när han kommer efter blir han tjurig för att min lampa är tänd. "Varför sa du inte att du skulle läsa? Nu kommer jag aldrig kunna somna!" muttrar han och börjar snarka så fort huvudet landar på kudden. sedan lägger jag mig på sidan eftersom det är det enda sättet att ligga när fötterna är så trötta att det gör ont i dem om hälarna vidrör madrassen, och så blir jag trött och till slut tappar jag boken i huvudet på martin så att vi båda vaknar med ett ryck.


i en låda i underklädesbyrån ligger en trave av de finaste barnböckerna jag läste när jag var liten. de med finast bilder. det säger det mesta.

knarkarkatten

när jag städar med klorin blir katten galen. alltså heltokig. hög. rullar sig frenetiskt och kelar med saker, tuggar på klösbrädan som hon i vanliga fall ej ägnar en blick. rusar fram och tillbaka i gångarna och upp på möbler. en gång vaktade hon alla strumpor som låg på sängen för att paras ihop efter tvätten. försökte man ta en högg hon med en gång. de var hennes udda barn.

hon blir som den där tjejen man kan se på ett i övrigt tomt dansgolv vid halvtvåsnåret, som har bestämt sig för att högtalaren är den ultimata danspartnern och därför försöker ragga upp den med yviga gester, introvert ansiktsuttryck och monotona benrörelser. (vet inte om jag tror att klorin är den gemensamma nämnaren.)


eftersom jag inte tror att den här typen av substansbetingat beteende kan vara hälsosamt försöker jag minimera användandet, trots att jag är barnsligt förälskad i cillit bangs klorinspray. kanske finns det någon kattkännare därute som kan tala om mig om det kan vara farligt med städångor? tills vidare försöker jag få det mesta rent med skona handdiskmedel (äpple. luktar vår.) helst städar jag så lite som möjligt.



...fast cillit bang är magiskt...