intellektuell standard

en gång började jag skriva en roman. den måste ha varit himla spännande för än idag undrar jag hur den slutar.


till min bokcirkel läste vi senast Sista kulan sparar jag åt grannen (Fausta Marianovic). cirkelmötet skulle vi haft i januari, men på grund av ett nytt spädbarn blev det uppskjutet till nästa vecka. för det första hade jag svårt att bestämma mig för vad jag tyckte när jag läste den. för det andra är det nu flera månader sedan och därför minns jag inte varför jag var så tveksam. den gjorde hur som helst inte alls samma intryck som min egen roman.


eftersom jag tycker att mitt jobb är så fruktansvärt deppigt läser jag just nu bara lättsmält litteratur. deckare. de flesta är riktigt dåliga och tråkiga. kanske väljer jag dem för att matcha min vardag.


dessutom läser jag mig bara till sömns. aldrig mitt på dagen. så fort jag har en sekund över letar jag jobb på platsbanken eller googlar restauranger jag vill äta på, så jag har inte tid att läsa. att läsa ger mig huvudvärk. förmodligen för att glasen i mina läsglasögon har fel styrka, där de ligger hopvikta på byrån.


jag brukar säga till martin "Nu ska jag gå och lägga mig." och försvinna in i sovrummet. när han kommer efter blir han tjurig för att min lampa är tänd. "Varför sa du inte att du skulle läsa? Nu kommer jag aldrig kunna somna!" muttrar han och börjar snarka så fort huvudet landar på kudden. sedan lägger jag mig på sidan eftersom det är det enda sättet att ligga när fötterna är så trötta att det gör ont i dem om hälarna vidrör madrassen, och så blir jag trött och till slut tappar jag boken i huvudet på martin så att vi båda vaknar med ett ryck.


i en låda i underklädesbyrån ligger en trave av de finaste barnböckerna jag läste när jag var liten. de med finast bilder. det säger det mesta.