för några månader sedan var jag förtvivlad. jag fattade inte hur jag skulle klara av mitt jobb, hur jag skulle hinna med allt, vara trevlig och inte jobba över en halvtimme varje dag. jag bad om ett möte med min chef och efter en månads tjatande gick hon med på det. min förväntan på bättring liksom mina förslag på detsamma sköts ner likt paddlarna i gevärsbåset på Tivoli.
nej, jag kunde inte få avlastning gällande arbetsbördan. nej, jag kunde inte få rast samtidigt som mina kollegor. nej, jag kunde inte få ersättning för mina övertidstimmar och nej, och åter nej, jag kunde inte få avlösta pauser under dagen.
sänkt, men tacksam över vissheten om att inget skulle bli bättre, tog jag mig i kragen och gjorde egna regler. utan ersättning för övertiden började jag gå hem i tid. struntade helt enkelt i att vara så petig med att saker blev gjorde. herregud, det är inte som om jag har provision. tvärt om. ju färre kunder desto bättre för mig. jag började även ta pauser. en på förmiddagen och en på eftermiddagen. oavlösta. sätter helt enkelt upp min kommer strax-skylt och smiter ut på lastbryggan där jag röker en cigarett och svär över kunders beteenden, oftast med min kollega som jobbar i köket. det har känts bättre sedan vi började ta pauser tillsammans. jag har någon att prata med och jag får reda på saker som händer på min arbetsplats, vad som planeras, vilka ändringar som görs, vad chefen informerat om på mötena (som jag aldrig är med på eftersom jag inte har pauser) och på vilket humör folk är på. där, på lastkajen vid containern med varsin cigg i truten, går vi igenom vad som behövs beställas, vad i utbudet som funkar eller vad som ska bytas ut och vad som kan göras annorlunda för att förbättra vår service gentemot kunderna. hon är den enda av mina kollegor jag träffar, utöver den där kvarten på morgonen när jag förbereder min frukost i köket. när jag är klar för dagen har alla andra slutat och gått hem.
idag när vi kom in efter halv två-pausen tyckte min chef att nu måste rutinerna ändras. ni kan inte gå ut båda två samtidigt. det måste alltid finnas avlösning!
för mig går det inte riktigt ihop. för det första är min rökkollega inte min avlösare; våra arbetsuppgifter har inte något med varandras att göra. för det andra har jag blivit tillsagd att jag inte kan få avlösta pauser. vilket innebär att jag inte har några pauser. punkt.
och ja, jag letar efter ett annat jobb, så hör ni nåt så hojta!
PS: jag är så trött...
ännu en som längtar bort.
3 kommentarer:
Man blir lite förundrad över att det finns så många chefer som har absolut ingen som helst kompetens vad det gäller att driva företag. Hur svårt kan det vara att ta hand om sin personal??
åh gud det där låter ju jättehårt. håller tummarna för att du hittar ngt bättre. kram.
Din chef borde få en kick i arslet tycker jag! Så där ska det ju inte gå till! Bajschef! Synd att jag inte har kvar min butik, då hade jag anställt dig och varit en mycket bättre chef!
Skicka en kommentar