vad JAG pratar om när jag pratar om löpning

när andra kör intervallträning så springer de långsamt, sedan snabbare och slutligen snabbt som blixten. när jag gör det så springer jag i en minut, dör, går i tre och börjar om från början. fördelen är att jag kan titta på ankungar, träd och pensionärer och lyssna på Sommar i P1 samtidigt. andra bara flåsar på.

vad jag vill säga är att jag kanske borde sluta leva som en dekadent tjugoåring. och att jag kanske borde springa oftare än en gång i kvartalet.

den enda av murakamis böcker jag inte kommer läsa:

two wrongs make right

härom dagen var jag på postkontoret för att hämta ut ett paket. efter sjutusen förflyttningar av vikten från den ena foten till den andra blev det slutligen min tur och jag rabblade avinumret från mobilen och räckte blixtsnabbt fram mitt leg, eftersom jag är både erfaren och läskunnig, till skillnad från de flesta före mig i kön, som bestämde sig för att börja rota efter id-kortet i fickor, jackor och väskor när de väl stod där framme vid luckan (idioter). nog om det. postenmannen rotar bland försändelserna på hyllan och drar fram en påse från Ellos. lustigt, tänkte jag, eftersom avin kom från la redoute (ja, jag är hyfsat trigger happy i REA-tider, men det vet ni redan). och ser man på, han hade tagit fel paket! och jag tänkte att det var väl höjden av flax att kunna gå hem med båda på samma gång, och inte behöva gå hem, plocka avin ur brevlådan och sedan trava tillbaka igen. hurra!

glad som en lärka släpade jag hem mina paket, slet upp påse efter påse och provade plagg efter plagg allt eftersom en pärlrad av svett gjorde sig synlig på min övre läpp och mina kinder antog en rödlila nyans, delvis på grund av mitt exalterade tillstånd men också eftersom det är en pärs att prova kläder som inte passar, är i fel nyanser, fel material och har hopplös passform. efter en timme var elva av tretton hemklickade plagg och prylar prydligt hoppackade i returpaket och placerade på hallbyrån. jag var fortfarande nöjd över postmannens misstag. effektivitet är underskattat.

ett par dagar senare skulle martin ut och köpa ingefära, och i förbifarten ropade jag åt honom att gå till tobaken och posta paketen, och nä, han behövde inte ta kvitto och tack så mycket, och så gick han och frid och fröjd vare i huset.

klockan fyra i natt slog jag upp ögonen med endast en tanke i mitt klarvakna huvud: "Det var ju till Posten paketen skulle!" och i en halvtimme funderade jag över vad tobakskillarna gjort med mina paket. de har ju hand om Schenker och kanske skickar ändå? eller har de gått bort till Posten med dem? står mitt namn tydligt på adresslappen? kommer de och ringer på?

när martin vaknade i morse var mina paket det första jag tog upp. "JAG SA FEL! JAG SA TOBAKEN MEN DET VAR POSTEN!" och martin svarade "äh, det hörde inte jag så jag gick till posten med dem i alla fall."


alltså älskar jag när folk gör fel. och när ingen lyssnar på mig. och en av tröjorna från Ellos.


undrar däremot vad det var i mitt undermedvetna som fick mig att komma att tänka på mitt direktivmisstag klockan fyra, när jag sov...

hälsotipsen haglar

apropå det där med dieter, så tipsar min syster om en mycket effektiv metod här!


själv hamnade jag i ett samtal om bovete.

-är det här nyttigt eller?
-njäe, det är ganska rikt på kolhydrater och kalorier...
-varför äter vi det då?
-...det är glutenfritt...
-vi är inte allergiska.

man kan inte få allt.

ett försök att vara konsekvent

eftersom jag är så himlarns tjock hoppar jag ibland på olika dietförsök, alltid med hopp om den omtalade livsstilsförändringen. för två år sedan var det GI för hela slanten, och fy tusan vad det gjorde skillnad snabbt, men det var ju bara för att all vätska lämnade min kropp så att jag blev ett russin i stället för en trind vindruva. sen åt jag typ en baguette eller nåt, och poff, så hade jag gått upp 273 kg.

förra sommaren var jag ute och sprang. jag tänkte att det var lagom sportigt, man behövde inte så mycket utrustning, man kunde ta det i sin egen takt och så fick man ju se den vackra naturen också! efter den gången var jag så nöjd med mig själv att jag aldrig gjorde om det.

sen gifte jag mig och sen blev det höst och sen vinter och vår. plötsligt ska man ha på sig linne och bikini och visa sin smäckra figur, och jag blir lika förvånad varje år. det som gömts i leggings och stickade tröjor väller fram som en blekvit lavin och säger tjenamors, som om jag skulle vara glad att träffa på hen. alltså plockas det tunga artilleriet fram i form utav appen ShapeUp. i den skriver man i vad man äter och vad man gör, och när den visar rött blir man ledsen för då är man fet och kan inte balansera plus och minus i kalorijakten.

egentligen är det ju astöntigt att räkna kalorier, men det fiffiga med den här appen är att man (jag) blir medveten om vad av det jag stoppar i mig som vill mig illa. inte för att jag saknar grunderna i matlära, jag jobbar i branschen, men det känns aldrig som på riktigt om man inte ser det svart på vitt. försöker man hålla ett jämnt kaloriintag blir man dessutom peppar på att ta tag i sig själv och GÖRA saker, eftersom det betyder att man sedan får unna sig, och det vill man ju!


idag åt jag till exempel en skål grönsallad till lunch. nu dricker jag en dry martini. frukosten bestod av 80 kalorier. ikväll ska jag äta ostron, råbiff och dricka mousserande vin. om jag gör några situps kanske det blir en avec till kaffet. ni fattar grejen.


och nä, jag tror inte att jag kommer att bli en svan, men det hade varit skönt att inte vara den fula ankungen som sjönk som en sten eftersom paddelfötterna inte kunde hålla den späckfyllda fågelkroppen flytande.

inbyggt fotografi

-förlåt, men var kommer du ifrån egentligen?
-jag är från Leeds.
-aha. jag tyckte att du lät som en norrbo. [...] jag bodde i Sheffield ett tag.
-ahhh, ett fantastiskt ställe!

och det är det väl inte, men vet du, när man varit på en plats under tillräckligt lång tid så gror den rötter in i själen, och vart man än tar vägen sedan så känns de ingångna stigarna och invanda vyerna i hjärtat. och även om man glömmer varför man var där eller vad man gjorde, så har stämningarna och tonerna fastnat på insidan. och det finns en saknad. efter dofterna, gatorna, smakerna och ljuden. efter de som man kände då, det som man upplevde. det finns en förskönad dröm som sjunger. som om man bara kunde öppna dörren och vara där; ta en promenad till dammarna, shoppa upp sina sista pennies på the off licens eller ta en tur till reservoarerna. röka svarta sovereign i fönstret med utsikt över kyrkogården. det sitter på insidan nu, bakom allt annat gammalt bråte som man samlat på sig, i de dammiga bakersta skrymslena, dit man sällan går. som en saknad vän. som insidan av fickan i förra sommarens shorts.

-det är kanske likadant för dig, här i Malmö?

ni vet vilka ni är

hej, ni jävla mähän som inte pallar sopsortera! kan ni vara vänliga att låta bli att slänga ert blandade hushållsavfall i mat- respektive kartongavfallstunnorna? hade varit snällt, så att vi andra slipper dyka ner i sopkärlen varje satans gång vi själv ska slänga nåt.

tack som fan.

MVH grannen.

man vill ju inte vara en diva, eller?

jag älskar att se på TV. jag tycker till och med att reklamavbrotten kan kännas uppfriskande då de ger mig en chans att utforska andra kanaler eller gå på toa. en sak som däremot gör mig FÖRBANNAD i denna apatiska/nöjda TV-tillvaro är de där jävla reklamfilmerna för Snickers. ni vet vilka jag menar. grabbeligrabbgängen åker bil eller byter om i ett grabbigt omklädningsrum, och så får den ena grabben ge den andra grabben en Snickers, eftersom han förvandlats till det värsta man kan bli om man är medlem i en grabbsamvaro - en framgångsrik kvinna.

ja, det måste vara outhärdligt, jag förstår det, att behöva umgås med någon av det täckta könet när man har siktet inställt på manshäng, så för all del, tryck choklad i truten på'na så blir hon en medelmåttig karl igen. phu. ordningen återställd. och en ryggdunk på det.


att reklamfilmerna skapats av en man råder det väl ingen tvekan om. bara män är så naiva att de inte är medvetna om att män i själva verket är betydligt mer benägna att gnälla än kvinnor.

skatteåterbäring och REA-tider

det spelar ingen roll att jag känner till och äger hipstertrosor, jag fnissar ändå tyst inombords varje gång jag läser det. hipstertrosor. som punktrosor, feministtrosor, bimbotrosor eller gothtrosor.

vill man inte bära hipstertrosor kanske man är intresserad av dessa från la redoute. de är kanske det knasigaste jag sett sedan jag för första gången såg ett par spetstrosor med öppen gren.



själv letar jag efter gedigna svarta bomullstrosor, och allt jag hittar är boxermodeller eller konstiga micromaterial. tacka vet jag förr i världen, då man handlade i riktiga affärer och betalade med riktiga pengar och kunde känna och klämma på plaggen först. det var tider det.

jorden vi ärvde

rasseonsdag, SD-påhitt, rojalistnonsens eller hittepåhelg. kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. nationaldagen firar vi i ariskt horisontalläge, ser utrikiska filmer utan svenska undertexter, sover lite, följer med spänning kattens jakt på en fluga och äter traditionell svennebanankost: pizza.



en annan dum katt.