den kvinnliga osäkerheten

jag läser med nöje Kvinnopartajs inlägg om hur tjejer och killar matas med olika reaktioner på sina betyg, och tänker att det är så orättvist att flickor blir tränade i att prestera men aldrig glänsa. kommer osökt att tänka på när Burgschki skrev om Jävla Män! (ett inlägg som typiskt nog tagits bort i en av hennes självcensureringsattacker, men ni som läst det vet vilket det är); om hur manliga kollegor har en förmåga att vräka ur sig olämpligheter och jämt tycka en massa, utan att för den delen ha en grund att stå på.

jag har alltid känt mig i underläge när jag diskuterat med män. eller nä, kanske inte alltid, men från det att jag gick i högstadiet. innan dess hängde jag mest med tjejer och hade intressen som jag mest delade med mig själv och hade således ingen som hotade min expertis. men sedan började jag omge mig med dessa män, eller pojkar, som var verbala, till synes pålästa och som älskade att diskutera och älta saker. jag hade en pojkvän som i en timme försökte övertyga mig om orimligheten i att jorden är rund. alltså, i en timme. bara för att han tyckte att det var roligt att jag blev så provocerad att jag nästan grät, och för att jag inte kunde vinna, för hey, ingen kan vinna i diskussioner med idioter.

och sen var det alla killar som nördat in i olika saker. politik, musikgenrer, sextiotalsfilmer eller datorer. även om jag kunde hur mycket som helst om hur mycket som helst, så tyckte jag alltid att eftersom jag inte bar på en fullständig kunskap så hade jag ingen rätt att egentligen uttala mig för engagerat i olika frågor. för att återknyta till Kvinnopartaj - även om jag kunde måla en fin tavla så var jag ju ingen konstnär. även om jag kunde skriva en dikt så var jag ingen poet. och även om jag kunde rabbla britpop-band, citera låttexter och ha sidbena, så skulle jag då aldrig få för mig att sätta mig bredvid den där dreamy snubben med hörlurar och smiths-badge på jackan, och börja snacka Morrissey, för han hade av någon anledning högre status och kunde säkert mer. än mig. för jag var tjej.

och sen blir man vuxen, och på Universitetet sitter en massa snubbar och raljerar med sina as a matter of fact-röster som hörs mycket mer än mina "jag tror att..." eller "jag tycker att [...] men det är ju bara min åsikt." och så kryper man ihop på stolen och väntar på att bli avslöjad och tillrättavisad eftersom man inte kan allt om allt utan bara mycket om mycket. jag har skrivit c-uppsatser i ämnen som jag ändå i efterhand bara skulle påstå att jag kanske vet lite grann om, av rädsla att någon som vet mer ska tycka att jag är pinsam och skryter.

och sen börjar man jobba och även om man är bäst på sitt jobb så kommer det alltid nån manlig kollega och vill visa hur saker ska göras och eftersom denne karl minsann verkar veta vad han snackar om så har han säkert rätt.


så kan man tänka. tills den där manliga kollegan säger något i undervisande ton som man vet inte stämmer. som man vet är fel. och som man vet att man kan bättre själv. och så tillrättavisar man så som man alltid gjort, försiktigt och ödmjukt, för man vill inte trampa begåvade män på tårna. fast i huvudet blossar det till i den där punkten i hjärnan som är så himla trött på att man aldrig tar sig själv på allvar.


ärligt talat. är det inte dags att vi börjar sätta dit alla bullshitters? är det inte dags att vi blir skribenter, filosofer, musiker och konstnärer snart? varför kan de men inte vi?

"varför gråter jag? ska jag dö?"

martin planerar vilka låtar som ska spelas på hans egen begravning och gråter nästan. jag skrattar. det är lördag.

"vilka är bjudna?"

hjärndöda snäljåpar

jag är så heligt jävla trött på att diskutera priser med kunder. ja, inte bara kunder förresten. även bekanta och vänner får ibland för sig att fnysa förnärmat åt att något café tar trettio spänn för en kanelbulle. jag blir så satans sur över att folk generellt tycks tro att restauratörer är ena gnidna klåpare som bara vill åt allas surt förvärvade dineros utan motprestation. som om restauranger och caféer över huvud taget skulle gå runt utan eldsjälar som lade ner hjärta och själ i verksamheten.

som någorlunda insatt i branschen så kan jag en gång för alla tala om för er: när pris sätts så tar man oftast inköpspris, multiplicerar med två och lägger sedan på ett skäligt pålägg. köper jag in en kaka för 7 kr är 15-18 kr ett normalt pris. kostar din kanelbulle på det lyxiga fiket 32 kr så köpte de antagligen in den från bageriet ett kvarter bort för 14. och varför tar man mer betalt än inköp? för att hyran ska betalas, personalen avlönas, skatter, el, arbetsgivaravgifter och underhåll ska skötas och förhoppningsvis ska några ören hamna i företagarens ficka så att det finns en chans för utveckling.

varför är detta så svårt att förstå för svenskar, som är blyga i alla lägen förutom när det gäller pengar, för då ska det satan i gatan gnällas och suckas och stönas?!

i Metro skrevs det nån gång i förra veckan om hur mycket påslag krögare i Malmöområdet har på vin. någon restaurang hade runt 280%, vilket kan tyckas saftigt, och nej, jag skulle nog inte köpa just den flaskan. å andra sidan är det kanske just därför de har 280%? en flaska vin som bara ligger där på en hylla, som en service och tillgänglighet, kostar även den pengar i form utav sommelierutbildningar och menysammansättningar. och har en krog 30 sorters fatöl kan ni ge er på att ölen är dyrare än stället med Hof och Pripps. varför? kranar och kompetens kostar. så det så.


tips från coachen: gå till etablerade kedjor som har pressat leverantörernas priser och betalar ut vidriga löner till sina anställda, skövlar regnskogen och våldtar fältarbetarnas ekonomi, där företagsägarna har fickor djupa som Vättern och vet att besökarna kommer att fortsätta handla i strida strömmar. eller stötta dina lokala restauranger och caféer och inse att det inte är gratis att driva ett företag. och kära du, vill du handla din chokladboll från Delicato till inköpspris, gå till ICA eller Konsum (du kommer någorlunda nära), eller ring 08 603 33 00 och försök handla till grossistpris. lycka till med det.

kalla mig cp, kalla mig bög

en av våra uppdragsgivare kallade mig för fel namn i över ett halvår innan jag tillrättavisade honom. sedan dess säger kallar han mig vid namn ännu oftare. fortfarande fel.

kan någon stava till härskarteknik?

bracka

på väg in till postutlämningen gick jag förbi en snubbe som sålde Faktum. i kön stod jag och gjorde narr av mannen framför i mitt huvud. han var gammal och hade ful svartfärgad frisyr, alldeles för tighta jeans av tjejmodell, säkert cheap monday, en svart motörhead-tisha som avslöjade kalaskula och sprillans nya och röda converseskor utan minsta lilla repa. och så hämtade han ut ett par klyschiga vinylpaket. ha! som om inte outfiten redan avsöjat att åhåå, här har vi en musikfantast. på vägen ut gick jag förbi samma Faktumförsäljare, nu bärandes på inte endast vinbox och finöl, utan även 100 nya Nespressokapslar som jag minsann tycker att jag förtjänat.


inte nog med att jag är en jävla borgarbracka som nonchalerar hemlösa och öppet paraderar mitt livs guldkant; mitt inre skitsnack fick mig nästan att börja gråta av skam.

vem är jag och hur blev det såhär?




och inte tänker jag be några ave maria för att få förlåtelse heller. Gud är så himla ute.

Black as midnight on a moonless night.

jag undrar ofta om det är tanken på Twin Peaks eller serien själv som är mest lockande. känner mig redo att börja om från början igen. Martin har köpt en Twin Peaks-t-shirt. ska be honom att bära den varje gång vi tittar från och med nu, trots att den är lite för fin.

lättnaden

igår hände det äntligen. med anledning av min fina kollega och väns födelsedag hade vi en reservation på Bastard. som vi väntat och längtat! nog för att det går att få bord utan problem om man bara har lite framförhållning, men eftersom jag aldrig har någon aning om vad jag vill göra två veckor fram i tiden så har det aldrig blivit av att vi bokat. och jo, jag har varit där förut, men bara för att sitta på den lummiga gården och dricka sangria ur en fisk (inte så konstigt som det låter).

gårdagens besök var i alla fall väl värt väntan. och det gör mig glad. inte bara för att jag är helt besatt av riktigt god mat, utan kanske mest för att jag så innerligt hatar besvikelser. ni vet, när något man planerat länge, prickat in i almanackan eller rest långt för visar sig vara bajs och man nästan börjar gråta. hatar sånt.

duvlår att dö för på en krämig och mäktig bit blodpudding, mjäll kummel och en chilli där grisbogen låg i perfekta sönderkokta drivor. och bastardplankan med sånt som man älskar att frossa i men gör för sällan; späckprickiga korvar, randiga skinkbitar, paté och ovan nämnda duva. och lite vin. och fina toaletter. och fantastiskt rar service. ja, det är ungefär så jag vill ha det när jag har det som sämst.

hej stenåldern.

kan inte sluta tänka på när Trinny och Susannah var med i Nyhetsmorgon och frågade Steffo om inte han var gay och han svarade "No, I'm married!"


finns så mycket att läsa in i denna korta dialog.

tid för förbättring och förbittring

då mina ögon är slitna brukar spänningshuvudvärken kicka igång vid halv sju-sju på morgonen eftersom jag vägrar bära glasögonen på jobbet (rörelser, lyft och de är trots allt läsglasögon). så har det varit i ett år. alltså tänkte jag att jag skulle vara mogen och ta ansvar för min kropp och mitt välbefinnande, och således började alternativet linser googlas. efter priskontroller hit och dit tyckte jag att Specsavers verkade ha en bra deal med regelbundna kontroller och utprovningar och abonnemang och det ena med det andra, så jag knappade in på deras hemsida att jag var intresserad av en synundersökning för linser.

alla dessa formulär som finns för diverse näringsidkare är sån jävla bullshit. i det här fallet kunde jag välja en random tid, fylla i vad det gällde, skriva i e-post och telefonnummer och trycka enter. hur gör detta min tidsbokning smidigare? kan någon svara på det? det enda som händer är ju att jag, hyperstressad mitt under arbetsdagen, ser att jag har ett missat samtal från nämnda Specsavers och måste ringa tillbaka och bekräfta/omboka/kolla om de lyckats ge mig en tid. hade det inte sparat både dem och mig tid och tålamod om jag bara ringde från början, i stället för att ge dem mina kontaktuppgifter på silverfat (var god kryssa i att du godkänner våra policys angående utlämnande av dina uppgifter etc.)?

hur som helst så åkte jag dit i stället, sa vem jag var och vad det gällde, och tydligen hade de bokat in mig på en tid som inte passade (halv fyra räknas väl knappast som sen eftermiddag?). så då blev jag inbokad en fredag klockan fem i stället, och det var ju fint fram tills att optikern förstod att jag inte redan har linser. för ojdå, nä, då visste hon inte om hon hade tid. och jasså, jag hade redan läsglasögon. men då finns det ju en möjlighet att linser inte funkar, att just min styrka inte finns hemma och oj, ja, jo, det kan ju ta tid och bli lite bökigt. kanske kan jag inte se med linser. kanske kan jag komma in med ett recept så bokar vi då? följt av en besvärad tystnad. varpå jag tyckte att vi kanske skulle kunna börja med en synundersökning och ta det därifrån. och trots att hon svalde den stora, inre sucken så gick hon med på det, och herregud, vill de inte ha kunder? dumma abonnemangskunder måste ju vara de mest prisvärda, eller? se bara på mobilkedjorna. och att jag gör synundersökning är väl bara det lättförtjänta pengar?


nu är jag lättad över att jag har en tid och lika så förbannad över att jag inte bara drämde näven i disken och förkunnade att jag skulle ta mina tusentals kronor om året och gå någon annanstans.


nästa steg är att boka en tid hos tandläkaren för den där tanden jag bet av för några veckor sedan, som får mig att läspa på ett inte så charmigt sätt. och boka tid hos gynekologen för mensvärken som får mig att behöva sjukanmäla mig. sen, när dessa små skavanker är åtgärdade, kommer jag att vara som en helt ny och underbar människa. jag lovar.

"man blir så motiverad av att göra saker tillsammans med någon annan!"

idag när jag var ute och sprang så gjorde jag först min runda, och sen sprang jag ett varv till av bara farten. kanske för att det var skönt, mulet väder. kanske för att jobbdagen varit förfärlig och för att mina spända axlar och dunkande huvud behövde lyssna på sandy shaw och andas. eller för att de delade ut skitfula t-shirts från iForm i parkens bortre hörn och de missade mig första varvet.

hur som helst så fick jag en av de fula t-shirtsen och ett reklamblad om iForm-loppet som äger rum om ett par veckor. och så började jag fundera på om jag kanske skulle anmäla mig till det, för 5km kan jag väl flåsa mig igenom utan större problem. fast om jag mot förmodan skulle göra det, anmäla mig alltså, så kanske det skulle kännas tvångsmässigt och tråkigt att springa, och så skulle jag börja jämföra mig med alla andra och känna mig dålig och kanske sluta helt och hållet.

jag tror helt enkelt inte på det där med pepp.


och den fula t-shirten passade inte.

saker jag älskar så att jag skäms

vit choklad

vin

potatis

winnerbäck och kent (gamla låtar)

att få bekräftelse

att bada badkar

saker jag googlat i helgen

stranden.nu

Josef Stalin

loppisar i malmö

crouchute

lördag. även en bra bok av Ian McEwan

"Ska ni komma hit och spela kort?"
"Mmm, Martin kan inte, men jag kommer gärna!"

är lika med vi röker på balkongen, dricker drinkar, äter middag, dricker vin, skrattar så vi gråter, jag färgar håret på mamma och inte ett enda kort blir lagt. älskar att hänga med mina föräldrar.