den kvinnliga osäkerheten

jag läser med nöje Kvinnopartajs inlägg om hur tjejer och killar matas med olika reaktioner på sina betyg, och tänker att det är så orättvist att flickor blir tränade i att prestera men aldrig glänsa. kommer osökt att tänka på när Burgschki skrev om Jävla Män! (ett inlägg som typiskt nog tagits bort i en av hennes självcensureringsattacker, men ni som läst det vet vilket det är); om hur manliga kollegor har en förmåga att vräka ur sig olämpligheter och jämt tycka en massa, utan att för den delen ha en grund att stå på.

jag har alltid känt mig i underläge när jag diskuterat med män. eller nä, kanske inte alltid, men från det att jag gick i högstadiet. innan dess hängde jag mest med tjejer och hade intressen som jag mest delade med mig själv och hade således ingen som hotade min expertis. men sedan började jag omge mig med dessa män, eller pojkar, som var verbala, till synes pålästa och som älskade att diskutera och älta saker. jag hade en pojkvän som i en timme försökte övertyga mig om orimligheten i att jorden är rund. alltså, i en timme. bara för att han tyckte att det var roligt att jag blev så provocerad att jag nästan grät, och för att jag inte kunde vinna, för hey, ingen kan vinna i diskussioner med idioter.

och sen var det alla killar som nördat in i olika saker. politik, musikgenrer, sextiotalsfilmer eller datorer. även om jag kunde hur mycket som helst om hur mycket som helst, så tyckte jag alltid att eftersom jag inte bar på en fullständig kunskap så hade jag ingen rätt att egentligen uttala mig för engagerat i olika frågor. för att återknyta till Kvinnopartaj - även om jag kunde måla en fin tavla så var jag ju ingen konstnär. även om jag kunde skriva en dikt så var jag ingen poet. och även om jag kunde rabbla britpop-band, citera låttexter och ha sidbena, så skulle jag då aldrig få för mig att sätta mig bredvid den där dreamy snubben med hörlurar och smiths-badge på jackan, och börja snacka Morrissey, för han hade av någon anledning högre status och kunde säkert mer. än mig. för jag var tjej.

och sen blir man vuxen, och på Universitetet sitter en massa snubbar och raljerar med sina as a matter of fact-röster som hörs mycket mer än mina "jag tror att..." eller "jag tycker att [...] men det är ju bara min åsikt." och så kryper man ihop på stolen och väntar på att bli avslöjad och tillrättavisad eftersom man inte kan allt om allt utan bara mycket om mycket. jag har skrivit c-uppsatser i ämnen som jag ändå i efterhand bara skulle påstå att jag kanske vet lite grann om, av rädsla att någon som vet mer ska tycka att jag är pinsam och skryter.

och sen börjar man jobba och även om man är bäst på sitt jobb så kommer det alltid nån manlig kollega och vill visa hur saker ska göras och eftersom denne karl minsann verkar veta vad han snackar om så har han säkert rätt.


så kan man tänka. tills den där manliga kollegan säger något i undervisande ton som man vet inte stämmer. som man vet är fel. och som man vet att man kan bättre själv. och så tillrättavisar man så som man alltid gjort, försiktigt och ödmjukt, för man vill inte trampa begåvade män på tårna. fast i huvudet blossar det till i den där punkten i hjärnan som är så himla trött på att man aldrig tar sig själv på allvar.


ärligt talat. är det inte dags att vi börjar sätta dit alla bullshitters? är det inte dags att vi blir skribenter, filosofer, musiker och konstnärer snart? varför kan de men inte vi?