tillstånd

jag trodde att mitt liv var slut
nu är jag lugn, kan andas ut
foten går att trampa på!
kanske inte för evigt, men ändå.
inläggen får stanna i skon
jag får ägna mig åt lugnare motion
jag fortsätter min antiinflammatoriska kur
men jag är inte längre lika sur

lov schmov

-Skönt med höstlov, va? Måste bli mindre att göra nu när många är lediga.
-Även om jag gör färre kaffe under en dag, så tar det lika lång tid eftersom varenda jävel vill småprata om hur lugnt och skönt jag har det.


...så svarar jag alltså inte. fast jag vill.

dra åt helvete

-hej!
-en liten, liten kaffe vill jag ha. latte.
-okej.

-varsågod, en liten latte.
-liten? jag ville ha en stor.
-men du sa liten. liten, liten, till och med.
-men jag menade stor.

ingen pepp alls

jag är så fruktansvärt förbannad över min defekta fot. jag har inte bytt till sämre skor, har inte ökat belastningen, tvärtom varit väldigt uppmärksam på hur det känts när jag varit ute på mina små rundor och vilat när det gjort ont i knä eller höft. på jobbet har jag dessutom en gymnastikmatta att gå på.


och nu haltar jag runt, felbelastar och har ont i båda benen och ryggen pga det och tänker att jag aldrig, aldrig, aldrig kommer bli bra igen, bara för att jag köpt en GPS-sändare att mäta löpningen med.


och om man pratar med folk så har alla haft hälsporre och det har tagit flera år att få bukt med. fan vad jag hoppas att jag är ett unikt fall som självläker i ett nafs.

plantarfasciit

Många drabbas av hälsporre kvinnor något oftare än män och det är vanligare när man kommit över 40-strecket.

 Man kan drabbas av oavsett ålder, men det är något vanligare att personer över 40 drabbas.

Hälsporre är vanligast i medelåldern och hos människor som rör sig mycket, såsom idrottsmän och dansare.

De allra flesta hälsporrar läker ut inom sex till nio månader. I några få fall övergår hälsporren till att bli en kronisk inflammation som kan vara svårbehandlad.

Prognosen vid hälsporre är god. Skadan brukar läka ut av sig själv. Det kan dock ta lång tid, ibland upp till ett – ett och ett halvt år (1-1½ år). Om du fortsätter med ett för skadan provocerande beteende eller belastning finns risk för längre besvär.

I början kan vila och stötdämpande hälinlägg provas för att minska trycket mot hälkudden.



jo, men visst, tack för den. för det första är jag inte medelålders, även om jag titt som tätt gnäller över min ålder och livets förgänglighet. för det andra räknas jag definitivt inte som idrottsman. mina tre löprundor den här veckan har alla varit en halvtimme långa. det är inga maraton jag ägnar mig åt. och jag har inte bytt underlag eller skor. men visst. jag kan absolut vila från löpningen om det är vad som krävs för att bli bra.

det är värre med jobbet. räknas jobbet som ett för skadan provocerande beteende? jag skulle tro det. jobbet provocerar ju även mig som person och mitt mentala välmående. och nu kanske ni tänker att jag borde prata med min chef för eventuell omplacering under tiden skadan läker, men ha! hon hade inte haft någon aning om var hon skulle göra av mig!

i morgon ska jag försöka få tag i specialsulor. idag ska jag ägna mig åt stretchövningar. och vara förbannad.

iakttagelse, pildammsparken

vid rödljuset vid parken ligger en cykelpedal. den har legat där i två dagar nu, bortglömd, runtsparkad, till hälften täckt av löv. det skapar så många frågor. vart var cyklisten på väg? varför hade hen så bråttom? hur cyklade hen vidare? och varför tog hen inte med sig pedalen?


kanske kom livet emellan.

en gång

när jag jobbade i england lurade jag min korkade kollega att håret möglade om man satte upp det när det var blött. hon trodde på det. hon var 17 år. sen fick hon barn med en arbetslös haschpundare och flyttade in i hans council flat fastän han slog henne.


jag skäms lite när jag tänker på att hon kanske fortfarande fönar håret asnoga innan hon sätter upp det och går på krogen med sin unge.

åldrandets paradox.

jag blir klokare med åldern. nä. det blir jag inte.

jag blir klok nog att acceptera mina brister. jag vågar påstå att jag inte skäms lika mycket över allt jag inte kan. däremot är jag inte lika förtjust i ungdomligt naiva uttryck som jag en gång var, och det är ju synd, jag vill ju inte krympa mina vyer. jag läste Hey Dolly i somras, och tyckte att den var intressant och bra, men fastnade gång på gång i tanken att Amanda Svensson skriver som jag gjorde när jag var ung. rastlöst, vulgärt och fritt, men just, ungt. medvetet, alldeles säkert, från Svenssons sida.

själv känner jag mig för trött för att brodera ut. i mitt huvud raljeras det om extrapriser i matvarubutiken, generande hårväxt på överläpp och haka och kvällens TV-tablå. och jag har börjat stånka när jag sätter mig ner eller reser mig upp. det sistnämnda beror förmodligen främst på arbetsbörda och bristande fysik, och har inte så mycket med ålder att göra, men det känns som en gammelgrej för mig. och jag blir inte imponerad lika lätt, av sensationslystna uttalanden, ilska eller goda gester. livet rullar på lika bra utan. och det gör väl inte så mycket.

vad jag däremot lärt mig är att jag vad som än händer så får jag inte, jag upprepar inte, lov att höja ögonbrynen, le, skratta eller dra i huden när jag ska sätta i linserna. mina rynkor blir förfärliga.


jag är alltså mer snäv i min förmåga att uppskatta nytänkande och hämmar mina egna känslouttryck för att inte fördärva ett utseende som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. fint.

men annars blir jag mest klokare tror jag nog.

varför jag har roligare när jag dricker vin

igår var det bokcirkelskväll. jag lagade zarda pilau (risrätt från Afghanistan) för att matcha boken (Skönhetsskolan i Kabul, Deborah Rodriguez). lammrisgrytan var mastig men god med smaker av saffran, kardemumma och spiskummin. boken var däremot inte särskilt vällagad. till maten drack vi öl. indisk, eftersom jag inte hittat afghansk konstigt nog, men gillade tanken på att hålla mig i närheten geografiskt. och så åt vi frukt, nötter och tryfflar. och drack te i stället för kaffe. och under hela måltiden kändes det som om något saknades.


förutom att arbetsveckan varit fysiskt påfrestande, så var även huvudet ekande tomt på samtalsmaterial och uppslag, men däremot besvärande surrigt av veckans intryck. det pratades mycket barn (inte min grej), företagsstyrelser (fattar inte ens vilka företag vi var inne på), föräldrapenningar, sjukdomar, avgiftshöjningar och elpriser. jag satt mest och lyssnade med min tekopp, skönt trött, mätt och varm, smått uttråkad. och varje gång ett intressant ämne eller någon rolig anekdot poppade upp i min hjärna, så började jag dividera med mig själv om huruvida detta var något som skulle roa de andra cirkeldeltagarna och som de kunde relatera till, och nej, det var det ju sällan, så då höll jag truten och drack te i stället.

och det är därför jag har roligare när vi dricker vin. för då struntar jag i att någon kanske inte är intresserad av det jag har att säga, och så kommer en social förmåga att styra in samtalsämnena på roligare saker över mig, och jo, jag blir pladdrig, jag blir glansögd och blåtandad, jag blir mycket sämre på att duka av bordet och diska, men jag blir tusen gånger roligare när jag inte bara sitter tyst och kontemplerande. vin har vackra färger, är intressant att lära sig mer om, går att analysera och diskutera, funkar i så många sammanhang och har en unik förmåga att förtränga trötthet, mindervärdeskomplex och krämpor. there you have it. jag är en logisk vinalkis. håll med eller håll käften. jag skålar triumferande med mig själv.


eftersom jag, trots mitt livsbejakande bruk, inser att vin inte är den ultimata stämningshöjaren för alla, då det oftast innehåller alkohol, vill jag passa på att tala om att om du känner att du har problem med din konsumtion så finns det hjälp att få. kolla in alkoholhjälpen eller sök på vårdguiden. jag är medveten om att det är sjukt provocerande att skriva att jag har roligare med vin. ni får förlåta mig. men det har jag. jag är kär i vin.

fredag.

springer en runda i ösregn. känner mig extra stolt. förstår att alla som ser mig i mina sportiga byxor och praktiska träningsjacka tänker "det där måste vara en riktigt sportig tjej som är ute i det här busvädret!" känner mig stolt. och sportig.

kommer hem. efter denna mycket sportiga start på helgen unnar jag mig (precis som vanligt). blandar en dry martini och tappar upp ett bad. lägger mig med en bok i bubblorna. tar en sipp. häller den kalla drajan över hela mig. en isbit landar i naveln.

fredag.

the return

ett par timmar efter att tidigare inläggs dialog utspelat sig, kom en annan gäst fram till mig och sa "jag har hört att du skickar folk till IKEA." det visar sig att föregående kund blivit rädd och trott att jag var arg. jag sa att det var jag såklart inte MEN jag var så himla trött på att folk jämför caféförsäljning med matbutiker och liknande (och det här har jag redan tjatat ihjäl er om) och att IKEA faktiskt går med förlust för varje kanelbulle de säljer, och det är inte så världen funkar. herregud, du får för tusan gratis kaffe på IKEA. vad tror ni de tjänar på det? visste väl att den där lilla kommentaren skulle komma tillbaka och bita mig i röven. det förtjänar jag. i serviceyrket får man aldrig säga något fel.

det är till exempel inte populärt att säga: du kan ju aldrig bestämma dig! eller jag drömde om dig inatt.

när jag är på bästa försäljarhumöret

-Är det kanelbullens dag idag?
-Nej, men i morgon.
-Oj, tar ni tolv spänn för en bulle? Du vet väl att man kan köpa fem för tjugo på IKEA?
-Åk dit då.

välkommen till min oktober

det är verkligen inte det att jag inte har något att berätta om. det är bara det att alla tankar som formuleras är så elaka just nu. eller lite för ärliga. och då blir människor buhu ledsna i ögat eller sura eller oj träffade. så jag håller min stora flabb, och idag sprang jag den där rundan i mobil-appen som jag inte vågat mig på innan eftersom den känts farlig och jobbig och svår, och jag hade kunnat springa dubbelt så länge utan problem, så det så. det är så man får monstren att spricka i solen.

igår när jag skulle plocka ur mina linser hittade jag inte den ena. trodde att jag kanske tappat den. i morse när jag borstade tänderna kom den fram från någonstans bakom ögat, alldeles slemmig. min optiker säger att detta är normalt. "kommer den inte fram på ett par dygn kan du komma in, så pillar jag ut den." hon är fan inte normal.

till ful-lasagnen drack jag ett glas fulvin.

jag har så många favoritgäster på jobbet. tjejerna pratar jag med, blir lite kompis, berömmer kläder, gnäller lite och skrattar. favoritmansgästerna pratar jag inte med. hoppas att de vet att jag tycker om dem ändå. det handlar om att allting man gör sexualiseras i dagens samhälle. i bakhuvudet. kom ihåg det, när ni tror att jag är otrevlig för att jag inte pratar med er. det handlar bara om skam och indoktrinering.

köper kläder från H&M som skulle passat perfekt för tre månader sedan. min gravidbuk har krympt. tack för det, ilskan. plånboken hälsar att det är dyrt att köpa fel storlek.

fulvin är bättre än finvin. gillar inte sånt som kräver min respekt eller andakt. gillar inte sånt som kräver.

i morgon ska bli en bättre dag, som christer björkman inte sa.