åldrandets paradox.

jag blir klokare med åldern. nä. det blir jag inte.

jag blir klok nog att acceptera mina brister. jag vågar påstå att jag inte skäms lika mycket över allt jag inte kan. däremot är jag inte lika förtjust i ungdomligt naiva uttryck som jag en gång var, och det är ju synd, jag vill ju inte krympa mina vyer. jag läste Hey Dolly i somras, och tyckte att den var intressant och bra, men fastnade gång på gång i tanken att Amanda Svensson skriver som jag gjorde när jag var ung. rastlöst, vulgärt och fritt, men just, ungt. medvetet, alldeles säkert, från Svenssons sida.

själv känner jag mig för trött för att brodera ut. i mitt huvud raljeras det om extrapriser i matvarubutiken, generande hårväxt på överläpp och haka och kvällens TV-tablå. och jag har börjat stånka när jag sätter mig ner eller reser mig upp. det sistnämnda beror förmodligen främst på arbetsbörda och bristande fysik, och har inte så mycket med ålder att göra, men det känns som en gammelgrej för mig. och jag blir inte imponerad lika lätt, av sensationslystna uttalanden, ilska eller goda gester. livet rullar på lika bra utan. och det gör väl inte så mycket.

vad jag däremot lärt mig är att jag vad som än händer så får jag inte, jag upprepar inte, lov att höja ögonbrynen, le, skratta eller dra i huden när jag ska sätta i linserna. mina rynkor blir förfärliga.


jag är alltså mer snäv i min förmåga att uppskatta nytänkande och hämmar mina egna känslouttryck för att inte fördärva ett utseende som jag aldrig brytt mig särskilt mycket om. fint.

men annars blir jag mest klokare tror jag nog.