det är fortfarande november och

om någon hade sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ut och springa/gå på gym tre gånger i veckan, så hade jag skrattat högt och länge. och jag hyser numera stora förhoppningar om att jag inte kommer att vara en sådan som suckar högt varje gång jag ska resa mig från en stol när jag är 35. och jag gillar att ha träningsvärk minst en gång i veckan. och jag sover mycket bättre. och jag orkar så himla mycket mer.

det är fortfarande november och den första snön har fallit. givetvis blir det panikartat i malmö. "det är så KALLT!" utbrister folk till höger och vänster, och jag påpekar att "ja, det är vinter" och skrockar nedlåtande åt deras försök att få medhåll. det är fortfarande november. det blir värre.

det är fortfarande november och i en lägenhet på min gata har de gått all in i år. ljusslingor i olika kulörer, stjärnor, ljusstakar, tomtegardiner och ...wait for it... JULGRAN! det är fortfarande november, men herre min je, folk kan tydligen inte lägga band på sig.

det är fortfarande november och idag missar jag På Spåret, eftersom martin är ute och ränner med sina kollegor. han kommer att tro att vi haft inbrott när han kommer hem och upptäcker att hela lägenheten blivit magiskt städad. det är fortfarande november. än finns det tid för överraskningar.

att gå på gym

jag är världssämst på att göra nya saker. ska jag till exempel gå till tandläkaren googlar jag adress, resväg, eventuella ingrepp och priser, betalningsalternativ, tandläkare och tandsköterskor in i det oändliga, så att ingenting oförutsett ska kunna inträffa. jag tycker inte alls om att bli överraskad. jag tycker inte att det är spännande att utforska saker. jag tycker inte om människor jag inte känner. jag ogillar folksamlingar.

idag gick jag till mitt gym. för att samla mod sprang jag först en runda runt Pildammsparken (jag tänkte att när man klarat hela varvet klarar man vad som helst, och detta säger jag trots att de flesta människor inte tycker att varvet runt parken är särskilt långt, fast för MIG är 2,6km fortfarande på gränsen till outhärdligt). tyvärr uteblev den magiska endorfinkicken, så det var med regnblött hår och rödflammigt ansikte som en något tjurig lisa tog gymkortet i näven och travade bort till 24seven.

hade jag inte gått förbi gymmet flera gånger förr så hade jag nog tvingats dubbelkolla adressen ett par gånger i mobilen innan. nu visste jag exakt var ingången låg. vad jag däremot inte var så säker på var hur man tog sig in. jag drog mitt kort både en och två gånger förbi avläsaren, och hann tänka gött ändå, jag får gå hem och se på TV i stället, innan jag fattade att entrédörren var olåst. nästa dörr var mer besvärlig, då jag kände mig iakttagen av de tränande människorna på andra sidan glasväggen. jag höll kortet framför läsaren på säkert åtta olika sätt, framsidan mot, baksidan mot, upp och ner och på diverse avstånd, innan jag förstod att jag skulle dra magnetremsan i skåran. kunde väl inte jag veta heller. väl inne i slussen kom jag till min stora lättnad ihåg att det var vänster pekfinger som skulle scannas i fingeravläsaren. väl inne i gymmet kände jag mig som ett tekniskt geni.

skorna ställde jag med darrande händer i skostället, för så mycket vet jag, att leriga kängor inte får gå på ljusa gymgolv. eftersom jag inte vågade leta efter omklädningsrummen tryckte jag in jacka och gympåse i ett av skåpen precis vid ingången (jag hade med hänglås, hurra, jag är inte tappad bakom en vagn) och försökte se ut som om jag aldrig gjort nåt annat när jag släntrade bort till crosstrainern så långt borta från alla andra som möjligt. till min fasa var den av en äldre modell än den jag provtränade på tidigare i veckan, men utan att det svartnade alltför mycket för ögonen lyckades jag få igång nåt Quick Start-program och kunde känna mig trygg i vetskapen om att jag nu faktiskt tränade och alltså inte behövde se osäker och förvirrad ut på minst en kvart. och kvarten gick och jag hade fortfarande inte lyckats uppfatta var vare sig omklädningsrum, tjejgymet eller toan låg, så jag körde på en kvart till fastän jag inte orkade. ökade motståndet tills jag fick svett i näsan när jag andades. försökte att inte skaka för mycket i knäna när jag vacklade ner på fast mark igen, gick bort till mitt skåp och lyckades få fram vattenflaskan. min gud, vad jobbigt det är att förbättra sin livsstil! jag hade tur och hamnade bakom ett par som också var på väg ut, så jag fattade var jag skulle dra kortet för att komma ut i söndagen. jag tänker att nästa gång så ska jag försöka hitta de andra maskinerna som jag tycker om. de där som jag får så mycket träningsvärk av och den som sträcker ut ryggen så att jag känner mig som en ny människa. nästa gång. nu ska jag vara stolt över att jag trotsade torgskräcken och över huvud taget tog mig utanför dörren idag. och äta kladdkaka.



jag invigde förresten mina nya Asics GT-2170 idag. de ska bli mina nya jobbskor. har ni någonsin sett ett par så svarta gympaskor förut? alla vet att svart är coolt.

visst gör det ont när tekniken brister

i ett försök att utvecklas som människa, och eventuellt öka mina chanser till anställning hos ett företag som bryr sig om vad jag tycker och tänker, köpte jag mig en nätbaserad kurs i Excel for business. ja, det var genom Groupon och ja, jag tänkte redan då att det lät tråkigt, men skam den som ger upp innan första hindret.

andra hindret däremot. idag, när jag äntligen tänkte registrera mig på kursen, insåg jag att jag inte har Excel. jag har inte Excel, jag har inte Word, jag har inte Office över huvud taget.

i mina gömmor hittade jag en gammal installations-CD från 1999. bara att stoppa in den i driven kändes bisarrt. att en 13 år gammal CD ens går att läsa är ett mindre mirakel. (den förklarade att den inte kunde hantera mina kalenderuppgifter - det förlät jag den för.) till slut hängde sig installationen och jag får acceptera att det tredje hindret är det mest oöverstigliga. tur att kursen lät så trist.

ungefär likadant varje dag.

-Va? Har du redan stängt?
-Ja, jag stänger tre, men det är ingen fara. Vad vill du ha?
-Ja, min klocka är i alla fall fem i.
-Det kanske den är, men jag tycker det är lättare att gå efter min egen, så jag slipper leta upp dig varje gång jag vill kolla tiden.


och en latte på det.

förutom jobb

måndag styrelsearbete tisdag löprunda onsdag tvätt torsdag gym fredag PÅ SPÅRET!


för övrigt tänker jag på hur sorgligt det är att människor i serviceyrken (jag) behandlas som maskiner.

went to the gime

idag har jag varit på ett gym för första gången i mitt liv.


för det första så var de snälla och lät mig och min kompis, trots att vi inte är medlemmar, gå en rundtur bland redskapen tillsammans med en tränare, som visade och förde anteckningar och sa "bra" på lämpliga ställen när vi halvhjärtat gjorde som vi blev tillsagda. för det andra så är crosstrainern världens coolaste maskin, förutom scannern. att scanna saker är coolt.

jag ska bli medlem bara för att det finns en liten hylla att ställa mobilen på, bredvid de där spakarna som rör sig på crosstrainern. och för att det inte var särskilt hotfullt alls.

och jag har fortfarande ont i musklerna.

kallad till intervju

vill man ha ett jobb som kräver att man går upp senast tre på morgonen, men som kan vara ganska kul och meriterande? pros and cons, tack.

att kanalisera ilska

idag har jag inte städat, inte tränat, inte lagat några kulinariska sensationer, inte varit social och inte läst något alls i min bokcirkelbok, som jag börjar känna mig småstressad över. däremot har jag haft en riktig skitdag på jobbet, fylld av klassiska AAARRRGHH-ögonblick där jag mest ville slita mitt hår och inte visste om jag skulle skratta eller gråta, eftersom allt i slutändan är så himla idiotiskt.

så när jag kom hem, efter att ha spenderat seneftermiddagen på ett medarbetsmöte med samtal om visioner, mål och inspiration, dök jag in på platsbanken och sökte åtta jobb...

...som jag kanske skulle kunna få, om det inte vore för att jag ser galen ut på min bifogade bild. men efter denna dag av tandagnisslan och vansinne hade det nog inte blivit bättre om jag försökt mig på nån sista-minuten-shoot.


tur att JAG vet om att jag inte ser ut såhär. det är alltså inte denna bild jag bifogat, men en snarlik.

 

bra dag. för mig.

började arbetsdagen med en gedigen utskällning; en riktig ta-i-från-tårna med höjd röst. det handlade om brist på solidaritet, arbetsskygghet och oförmåga att delegera. mina kollegor besvarade kritiken som folk gör mest. den ena surade och den andra ville inte befatta sig med sitt ansvar i konflikten och blev kompensationstrevlig när gormandet väl var över. sådana är vi, människor. rädda för skav.

nu ska jag långsamt samla på ilska, spara oförätter och lägga all svidande utmattning på hög till nästa utbrott. längtar redan.

tillstånd #2

min sjukgymnast sa att jag skulle vila foten (jahaja), sitta ner så mycket som möjligt (den kvarten jag sitter ner mellan 06.15 och 16.00 räckte visst inte), ta alvedon, tejpa, stretcha och ha bra skor. precis som jag gjort. betyder det att jag är sjukgymnast?

för övrigt så har jag simmat, men det är dötråkigt, sneglat på gymmedlemsskap och varit ute på två okynneslöprundor de senaste två och en halv veckorna. är frustrerad. och dötjock. inbillar mig att all kondition jag byggt upp sedan i maj är förtvinad och borta nu. men min Nike+-mojäng säger att jag springer i 26km/H i alla fall, och det känns ju bra. har jag den tiden med plantarfasciit finns det ju ingen hejd för hur långt jag kan gå! hurra!



och jo, jag misstänker att jag har vissa kalibreringsproblem.