att gå på gym

jag är världssämst på att göra nya saker. ska jag till exempel gå till tandläkaren googlar jag adress, resväg, eventuella ingrepp och priser, betalningsalternativ, tandläkare och tandsköterskor in i det oändliga, så att ingenting oförutsett ska kunna inträffa. jag tycker inte alls om att bli överraskad. jag tycker inte att det är spännande att utforska saker. jag tycker inte om människor jag inte känner. jag ogillar folksamlingar.

idag gick jag till mitt gym. för att samla mod sprang jag först en runda runt Pildammsparken (jag tänkte att när man klarat hela varvet klarar man vad som helst, och detta säger jag trots att de flesta människor inte tycker att varvet runt parken är särskilt långt, fast för MIG är 2,6km fortfarande på gränsen till outhärdligt). tyvärr uteblev den magiska endorfinkicken, så det var med regnblött hår och rödflammigt ansikte som en något tjurig lisa tog gymkortet i näven och travade bort till 24seven.

hade jag inte gått förbi gymmet flera gånger förr så hade jag nog tvingats dubbelkolla adressen ett par gånger i mobilen innan. nu visste jag exakt var ingången låg. vad jag däremot inte var så säker på var hur man tog sig in. jag drog mitt kort både en och två gånger förbi avläsaren, och hann tänka gött ändå, jag får gå hem och se på TV i stället, innan jag fattade att entrédörren var olåst. nästa dörr var mer besvärlig, då jag kände mig iakttagen av de tränande människorna på andra sidan glasväggen. jag höll kortet framför läsaren på säkert åtta olika sätt, framsidan mot, baksidan mot, upp och ner och på diverse avstånd, innan jag förstod att jag skulle dra magnetremsan i skåran. kunde väl inte jag veta heller. väl inne i slussen kom jag till min stora lättnad ihåg att det var vänster pekfinger som skulle scannas i fingeravläsaren. väl inne i gymmet kände jag mig som ett tekniskt geni.

skorna ställde jag med darrande händer i skostället, för så mycket vet jag, att leriga kängor inte får gå på ljusa gymgolv. eftersom jag inte vågade leta efter omklädningsrummen tryckte jag in jacka och gympåse i ett av skåpen precis vid ingången (jag hade med hänglås, hurra, jag är inte tappad bakom en vagn) och försökte se ut som om jag aldrig gjort nåt annat när jag släntrade bort till crosstrainern så långt borta från alla andra som möjligt. till min fasa var den av en äldre modell än den jag provtränade på tidigare i veckan, men utan att det svartnade alltför mycket för ögonen lyckades jag få igång nåt Quick Start-program och kunde känna mig trygg i vetskapen om att jag nu faktiskt tränade och alltså inte behövde se osäker och förvirrad ut på minst en kvart. och kvarten gick och jag hade fortfarande inte lyckats uppfatta var vare sig omklädningsrum, tjejgymet eller toan låg, så jag körde på en kvart till fastän jag inte orkade. ökade motståndet tills jag fick svett i näsan när jag andades. försökte att inte skaka för mycket i knäna när jag vacklade ner på fast mark igen, gick bort till mitt skåp och lyckades få fram vattenflaskan. min gud, vad jobbigt det är att förbättra sin livsstil! jag hade tur och hamnade bakom ett par som också var på väg ut, så jag fattade var jag skulle dra kortet för att komma ut i söndagen. jag tänker att nästa gång så ska jag försöka hitta de andra maskinerna som jag tycker om. de där som jag får så mycket träningsvärk av och den som sträcker ut ryggen så att jag känner mig som en ny människa. nästa gång. nu ska jag vara stolt över att jag trotsade torgskräcken och över huvud taget tog mig utanför dörren idag. och äta kladdkaka.



jag invigde förresten mina nya Asics GT-2170 idag. de ska bli mina nya jobbskor. har ni någonsin sett ett par så svarta gympaskor förut? alla vet att svart är coolt.