if by "happy" you mean trapped with no means of escape...? ...then yes, I'm happy!

jag har ett nytt jobb. eller nej, jag har samma jobb, men jag jobbar numera för ett annat företag. detta regiskifte är något jag sett fram emot i flera månader, efter att ha känt mig utnyttjad, åsidosatt och ouppskattad sedan jag började för ett och ett halvt år sedan.

redan efter första mötet med min nya chef kände jag mig positiv och under den senaste månaden har vi haft en tät kommunikation och jag uppskattar att jag förmedlat mycket information om hur rutiner ser ut, vad vi i företaget gör, vilka produkter som används och vad kunden vill ha. jag har spenderat många timmar framför inventarielistor, prissättningar, letat serienummer på maskiner, antecknat kom-ihåg-listor på baksidan av kvitton och fokuserat som om det var mina egna pengar som stod på spel. tack och lov har det uppmärksammats av nya chefen, så redan innan jag gick på mitt första officiella skift (vill inte ens tänka på alla inofficiella) fick jag en löneförhöjning. hurra för det, det förtjänar jag. det är skamligt att jag, efter tio år i branschen, jobbat för en lön som ligger 150 spänn över minimum.

med pengar kommer givetvis ansvar, och efter tre dagar i nytt företag snurrar det i huvudet och jag önskar att jag var en sådan som kunde skita i allt, komma till jobbet när jag börjar och gå när jag slutar, ta pauser under arbetsdagen och på eftermiddagen gå hem och chillaxa, men nä, sån är jag inte, har aldrig varit och har inga större förväntningar på att bli. i stället jobbar jag 28h på två dagar med 4h sömn, jobbar över för att känna mig "klar", vilket jag aldrig kan bli i ett flyttkaos där jag inte har kontroll.

mina gäster undrar för mycket. varför finns inte allt i sortimentet, varför ser det annorlunda ut, varför tar allting längre tid, varför har jag andra kläder, varför drivs verksamheten av ett annat företag, varför finns inte just det som de vill ha? och jag försöker vara behjälplig, skriver milslånga önskelistor/inköpslistor och känner mig otillräcklig. för jag har nya kläder eftersom jag har en ny chef (jobbar i kockrock - inte en favorit om man är varm, svettig och ogillar kaffefläckig rumpa). jag har inte allt i sortimentet eftersom det var svårt nog att få in en bråkdel då vi skulle tömma en restaurang och ett café på produkter och fylla på desamma med nya produkter under loppet av en kväll. det ser annorlunda ut eftersom all förvaring, alla små burkar, kärl och pyntprylar måste ersättas och just nu står det still i min skalle och jag vet inte vad jag vill ha. det tar tid eftersom jag jobbar i ett helt nytt kassasystem och eftersom jag gjort om kaffemenyn och ställt om kvarnarna så att kaffet smakar bättre men tar längre tid att göra och fordrar mer kärlek. och köerna växer. och jag jobbar fortfarande ensam och jag känner mig fortfarande ensam och jag önskar fortfarande att jag hade hjälp och jag undrar fortfarande om detta är mänskligt och varför jag fortfarande är kvar och det gör mig ledsen att jag är ledsen när jag förväntade mig att jag skulle vara glad nu.


det jag hatar mest av allt är besvikelser. förmodligen eftersom de bara kan skyllas på mig själv och mina förväntningar.

om det inte vore för att jag fyller 30 om ett par veckor och ska ta en weekend i köpenhamn med min man då, så hade jag nog övervägt att fortsätta söka nya jobb, trots att jag vet att de stora svårigheterna just nu mest beror på barnsjukdomar och nya rutiner.

jag är så himla trött.

jag har hört rykten om att det är vår i sverige, att folk tar afterworks på soliga uteserveringar och nog tyckte jag att det kändes svettigt på löprundan idag, men mest trodde jag att det berodde på utmattning.

jag har förstått att livet är kort, att man ska göra saker man älskar varje dag, men jag längtar bara framåt, efter semestern, efter sommaren, efter framtiden. kommer det alltid att vara så? är det så för alla?