vaknade sådär härligt måndagsgroggy, min hand sov, svårt att stänga av alarmet, tog mig upp och var nära att dråsa i backen, fick hålla mig i väggarna på väg till köket och kaffebryggaren. mina morgonrutiner utfördes en smula långsammare än vanligt, och egentligen blev jag inte orolig på riktigt förrän stövlarna skulle på och yrseln orsakade illamående och en reell rädsla att ramla. när jag låste upp cykeln var jag nära att kräkas. gav upp. gick upp och gjorde det hatade samtalet till jobbet. så länge jag håller mig stilla är allt frid och fröjd. kristallsjukan?
jag får sån himla ångest av att vara sjuk. jag inbillar mig jämt att jag inte är tillräckligt sjuk för att få lov att vara hemma, som om andra tror att jag ljuger, som om jag inte anstränger mig tillräckligt. tänker att jag är en belastning, att jag är oersättlig (detta trots att jag tipsade om lämplig ersättare att ringa in), att min frånvaro är en sådan enorm börda att jag lika gärna kan stanna hemma för alltid. överdramatiserar jag? jo, så är det väl. samtidigt som jag inte vill vara hemma är jag verkligen inte den som kontaktar sjukvården i tid och otid. kanske på grund av dåliga erfarenheter, men mest för att jag inte vill slösa på andras tid. faktum är att de flesta svar finns på nätet, och sjukvården får ses som ett symtombekämpande hjälpmedel snarare än en diagnosmetod (själv är bäste dräng osv i ett sjukvårdsklimat där läkare så gott som aldrig vågar peka med hela handen eller med tydlighet fastställa sjukdomsbild). vet jag vad som är fel på mig vet jag oftast också vilken typ av vård som rekommenderas och ifall denna vård inte kräver att jag uppsöker min vårdcentral så gör jag helst inte det, för deras skull och för min. ser ingen anledning att må dåligt i ett dystert väntrum när jag kan må dåligt i min lägenhet.
idag lät jag det gå flera timmar innan jag ställde mig själv i telefonkön till vårdcentralen, som bara var 40 minuter lång. för jag vill verkligen inte vara hemma, och om det nu skulle vara kristallsjuka så vill jag veta hur jag ska förhålla mig till det. "Jag tycker att du ska avvakta och ringa din läkare om det inte blir bättre." "Hur länge tycker du att jag ska vänta?" "Ja, det är ju svårt att säga. Blir du inte av med yrseln så får du såklart höra av dig igen." "Men vad är rimligt? Menar du en dag eller en vecka? Jag måste ju ringa mitt jobb..." "Ja, många tycker att det är svårt att jobba om man har problem med kristallerna." "Ja, alltså jag kan ju inte gå." efter några turer kom vi överens om att normal väntetid är en dag. med hopp om bättring ska jag hålla mig upprätt och skaka på huvudet ofta. sitter här som en sjösjuk idiot i soffan och undrar varför det känns som om det alltid är något, som om det aldrig är helt hundra, som om min kropp protesterar. mot vad? ingen aning. är nog i bättre form nu än när jag var 20. låt oss skylla på stress.
2 kommentarer:
Men alltså kristallsjukan kan ju gå över ganska fort också. Jag fick åksjuketabletter mot illamåendet, av dem blir man ju dessutom ganska däckad av så man kan inte göra så mycket annat än att vila.
Det där jobbet får faktiskt klara sig utan dig ett tag.
ja, jag försöker få tag i en sjukgymnast nu, och har sagt att jag nog inte kommer mer den här veckan. åksjuketabletter behöver jag inte så länge jag inte rör mig för mycket - tack och lov. det där med att sjukgymnaster eventuellt kan "skaka rätt" kristallerna fascinerar mig.
Skicka en kommentar