ibland, när jag känner mig som mest avtrubbad, bedövad, likgiltig och tillrättalagd, finner jag en oerhörd tröst i min förmåga att bli vansinnigt sjuhelvetes förbannad över hur orättvist livet kan vara.
min chef mår bra när hon har fått skälla och gorma på inkompetenta leverantörer. hon blir alldeles avslappnad och leende. jag mår bra när jag har fått koka tyst, nästan gråta en liten stund. bara för att världen är hemsk och jag är i mitten. ilska är bra, terapeutiskt. man vaknar av den. katharsis.
just idag är alla arga på fattigbloggen, men inte jag. hon försöker ju i alla fall öka förståelsen för hur det är att leva utan pengar. att hon sedan har noll koll är något jag väljer att se mellan fingrarna på.
jag är hellre arg på blondinbellas läsare som låter henne komma undan med sin uppenbara marknadsföring i bloggform. dikt och förbannad lögn, alltihop. vad jag inte heller förstår är blondinbelladebatten om goda respektive dåliga förebilder. vem i hela fridens namn har blondinbella som förebild?
här är blondinbella och hennes kompisar på en filmpremiär. visst ser de ut som barbiedockor i sina stela poser och matchande outfits? jag är glad att jag inte har någon av dem som förebild, för då hade jag säkert behövt köpa en ful, stor väska och det vill inte jag. jag vill inte heller vara rädd för söder (sthlm), vara med i muf, eller få 102 kommentarer på ett inlägg om hårlasson. jisses. hon är ju varken en bra eller dålig förebild. hon är ju bara en ung tjej som skriver en blogg om sin värld.
men, som sagt, när jag tampats med orättvisor större än i bloggvärlden, och nästan gråtit, nästan skakat, nästan gormat, så känner jag mig ganska mild till sinnet. så nu ska jag sluta vara bitter och ilsk, och ägna mig åt viktiga saker som en kopp kaffe, nyhetsmorgon och bloggen om fredrik jansson, detta till tonerna av erasure.
1 kommentar:
Jag och Sofia ska äta middag hos mig på fredag? Vill du komma? Jag kan göra GO.
Skicka en kommentar