vuxen = nöjd?!

tänk vad vi uthärdar för att vara nöjda. nöjda med oss själva inför oss själva och inför andra. självförtroende är ett svårt begrepp.



från tonåring till vuxen.

jag vägrar gå med på allt skitsnack om att tjejer gör sig till för killars skull. tjejer gör sig till för sin skull, och ibland, i pressade lägen, för andra tjejers skull. för killar bryr sig inte om vad som är hett, snyggt, matchande eller trendigt. de har ingen aning, de famlar i mörker och tycker att alla flickor är söta och fantastiska varelser, ända tills deras väninna informerar dem om vad som är rätt eller fel. informationsskiftet brukar ske i yngre tonåren, eftersom det är då tjejer börjar hata varandra. åsikter börjar spela roll, utseende börjar väga tyngst, och saknas attityd och tjock hud blir man lätt mat åt gamarna. varför hatar tjejer varandra så? för att uppmärksamhet avundas, höga röster vänder blickar, snygga kroppar väcker drömmar, och de förvirrade tjejer som inte vet exakt vilka de är eller vilka de vill bli, måste rikta sin frustration åt rätt håll - neråt, på fienden.


jag tror på systerskap och styrka. jag tror att de flesta växer ifrån den där livsfarliga osäkerheten som får tjejer att hugga varandra i ryggen. men jag tror att det sitter kvar en kärna längst in, längst bak i maggropen, som fortfarande när tjejerna blivit vuxna och självsäkra, kan få dem att slänga oroliga blickar omkring sig i rummet, och undra: "ser jag okej ut idag, eller kommer jag att bli klöst av någon felriktad kommentar?" det är samma kärna som får en djup urringning att sticka i de konservativas ögon, och får dem att undra: "har hon ingen värdighet?", när frågan i själva verket borde studsa tillbaka på den som uttrycker den. för om man vågar tro på att vi är lika, och att vi har en hemlig samhörighet, så behövs inte de onda tankarna längre.

man kan nog träna bort många dåliga beteenden. man kan testa lite egen KBT, slå sig själv på fingrarna om man njuter av att läsa om kändisars dåliga klädval, eller när man fnttrar åt en snygg tjejs oförmåga att uttala ord på fler än fyra stavelser. övning ger färdighet, men det är en lång process, och det känns ibland som om jag har en livstid kvar.

jag saknar självdisciplin. jag säger aldrig nej. jag ler oavbrutet när jag är utanför dörren. jag är ofta irriterad på mig själv. jag tycker att jag alltid måste vara duktig. och duktig är man när man lyckas balansera sitt liv, med jobb, vila, fest, kost och motion. jag är trött på att inte ha någon plan. jag är trött på att ha en carpe diem-attityd och gå två steg fram och ett tillbaka. jag kanske har tystat de inre rösterna som får mig att jämföra mig själv och min kropp med andras, men jag har inte lyckats tysta rösten som ber mig att ta mig själv i kragen.

räcker det som anledningar till att börja jogga, dansa salsa, meditera, gå en kurs i franska eller äta GI-käk? jag tycker det, och jag valde det sista alternativet. det är inte bara maten som spelar roll, utan förmågan att säga nej. nej, jag äter inte mjöl just nu, eller potatis och pasta och sådant som jag levt av i tjugo år. nej, jag är inte en sådan som inte klarar av att sätta gränser. nej, jag bråkar inte med mitt utseende, jag bråkar bara med min lata själ, och nu ska det bli en bättring. nu ska det få smyga in lite jävlar anamma i mitt liv, med lite regler (som jag undvikit sen jag slutade skolan).

efter några riktigt hemska dagar med abstinensbesvär (yrsel, huvudvärk, illamående), stöter jag på motgångar i form utav fantasilöshet och problem med att avgöra vilka fakta/åsikter inom GI-världen jag ska tillämpa, men även intressanta glädjeämnen. nej, jag har inte vägt eller mätt eller nåt sånt, så den fysiska aspekten av det nya livet får dröja. däremot har jag börjat njuta av konstiga livsmedel. jag, som egentligen bara vill äta mackor, potatis i alla former och choklad, åt en fantastisk skål yoghurt med linfrön och kanel till frukost. jag som inte har tyckt om vare sig linfrön eller kanel, börjar plötsligt känna smaker. jag vet inte om det är normalt när man lägger av med kolhydrater, men till och med kaffet smakar bättre. och jag mal på som alla andra nyfrälsta: det är ingen svältdiet, maten är god, man kan variera måltiderna (måste bara lära mig hur) och jag mår bättre när jag inte mår sämre.

för att återgå till att tjejer gör sig till för andra tjejer, så tror jag att jag mår bättre med en plan, även om det för tillfället bara är en plan om att må bättre. en plan ger styrka och fokus, och gör att man inte funderar så mycket på hur andra uppfattar en. och jag struntar fullkomligt i om män i min omgivning tycker att jag är misslyckad och ful; det är kvinnor som spelar roll. i den värld jag lever är alla kvinnor starka, snygga och målmedvetna, och jag tror att det är därför jag måste bli bättre, om jag kan. må bättre i alla fall, så att jag till slut kan sluta jämföra, och inse att alla ibland sneglar på varandra, och att det inte behöver vara så fult att vara full av beundran.


förutom att räkna proteiner har jag blivit förälskad i en väska:

så mjuk och brun från Cole Haan, i dark chocolate leather (bara det!), som hittad på bluefly.com för bara 237 dollars. den ska jag äga när jag bytt personlighet från en slösa till en spara, eller när jag skaffat ett riktigt välbetalt jobb.