i gårdagens Afronbladet listades de i Sverige som höjt sin lön mest 2010. jag vet inte varför jag gillar sådana listor. det är ju inte så att jag planerar att skicka tiggarbrev eller spränga deras bilar eller något annat lika underhållande. både min husläkare (som jag besökt en gång och som var sur och inte visste vad det var för fel på mig) och min granne när jag växte upp fanns med på listan, med en löneförhöjning på 151 respektive 52 procent. grannen har varit verksam som tandläkare, till min stora glädje vid diverse jul- och semesterakutbesök, men är nu mig veterligen pensionerad. när jag blir pensionär vill jag också ha 1,5 mille i årsinkomst.
det är med hatkärlek jag ögnar igenom namnen på dubbeluppslaget, ivrig att hitta personer jag känner (till), men samtidigt förfärad. för det första vill jag inte veta hur mycket andra, anonyma, tjänar, eftersom det gör mig deprimerad och arbetsskygg, och för det andra så känns det ganska äckligt att veta hur mycket de man känner tjänar. pengar ger mig kalla kårar. önskar att jag hade mer. önskar att jag inte önskade att jag hade mer.
ni fattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar