do you want a piece of me?

från de dammiga vrårna hos mina föräldrar hämtade jag hem, inte bara vettiga saker, som fotoalbum och en manuell köttkvarn från nittonhundrafrösihjäl, utan även några pussel. de senaste dagarna har således spenderats på vardagsrumsgolvet.

det är fånigt egentligen, att tro att man med fysiken hos en femåring kan hasa runt på knän och armbågar med axlarna uppdragna till öronen, vrida och vända på bitar som alla ser likadana ut i det bristfälliga ljuset från dekorationstaklampan. hur som helst kan jag inte sluta. jag kopplar mobilen till högtalare och lyssnar igenom arkivet av Sommar (och årets nya såklart, fint underbara clara!). jag balanserar en kopp kallt kaffe någonstans i drivornas mitt och tänker, bara ett program till, och sedan, när det programmet klingat ut, kryper jag bort och sätter igång nästa trots löftet till mig själv om att det måste vara nog nu! jag ignorerar smärtan.

ja, ni kanske tror att jag trots gnäll klarar av denna fysiska aktivitet, men det gör jag inte. efter två dagar känns min nacke stelopererad, jag sover dåligt, tänker i formen av pusselbitar och har carpet burns på knäna. det är tortyr. men jag kan inte sluta.



vissa blir tokiga kattanter. jag kommer bli en pusselkärring. tur att jag ska gifta mig inom en månad, innan han märker nåt, så är han snärjd för livet sen, när jag dalar ner i galenskapens pusselavgrunder.