den här veckan blir jag upplärd i kaffemakeri, skumtjocklek, bönmalning och i hur man beter sig som om man kan saker fastän man inte har en aning. första dagen var jag gråtfärdig av instruktörens pekpinnar och hårda attityd. det där med att surt säga "du gör fel" men inte ha tid eller tålamod att visa rätt är inte med på min lista över pedagogiska tekniker. och jag gillar inte att göra fel. jag gillar inte att göra fel när jag gör mitt bästa och få veta det på ett aggressivt sätt. jag är ju en sådan som börjar gråta om någon skäller på mig; i synnerhet om det är en främling.

när jag kom till jobbet i morse var jag redan alldeles utmattad efter gårdagens ihärdigt svalda tårar, och bestämde mig för att möta hårt med hårt. det är ju för fan MIN arbetsplats! använde mig därför av det mest lättspelade kortet i varje kvinnas repertoar: våpigheten. funkar varje gång och dagen idag blev betydligt bättre än gårdagen.

ett litet "nämen ojdå! *tihi* klantiga lilla jag!" kan göra underverk med män som är störst, bäst och vackrast.


idag har jag alltså fått stävja kräkreflexerna i stället för gråtigheten. det är tungt att ha känslorna påkopplade jämt.

för tidigt för en snygg länkning med mobiltelefon

ehh..?

http://www.dn.se/nyheter/politik/arkelsten-forfalskar-historien

vi trodde att det skulle handla om apor

sköldpaddornas ägg flyttas för att vågorna inte ska dränka embryona. sköldpaddorna är fina och skalen så vackra och jag förstår varför vi mördar dem. fast när alla äggen kläcks kryllar det av små minisköldpaddor i bassängerna och jag tänker att det ser ut som när spindelägg kläcks och jag tycker att det är så äckligt att jag slår över. på ettan pratar de om demensboenden. det är på något sätt tryggare än kubanska spindelsköldpaddor.

mitt i veckan

igår drack jag öl med finaste burgschki och jag tänker att det är så bra, det där med internet. man kan följa totala främlingars liv och leverne i olika forum och bestämma sig för att man gillar dem och sedan träffa dem och inse att man haft rätt hela tiden. älskar att ha rätt. älskar att inte bli besviken. älskar inte att jag inte orkade vara ute senare än nio, för den där helenski kan man nog dricka betydligt fler än tre öl med innan hon bangar, och det är rätta takter.

nästa gång blir det minst fyra.



idag är jag supertrött, och det har ingenting med de där ölen att göra, utan är nog mest för att mitt nya, fräscha jobb är så himla tråkigt och värdelöst och min arbetsplats så osolidarisk och min rygg och mina fötter och mitt huvud så stickande slut. så kan det gå när man inte vill vara arbetslös. hepp hepp.

en gång för länge sedan (eller för tre månader sedan. beror lite på vilken typ av tidsuppfattning man har.) gifte jag mig med min kille och då fick vi bo på hotell. av olika anledningar fick vi inte upp vår väska till sviten, och när vi raglade in på kvällen var hotellet obemannat, således fick natten spenderas väsklös. jag behöver ingen väska för att sova, men min syster som bokat rummet var OUTRAGED och drog i lite trådar och hux flux fick vi en gratis bonusnatt. denna natt utnyttjade vi i fredags.

det bästa med att bo på hotell, tänkte jag, är frukosten. det vet alla. det näst bästa att slippa städa efter sig. men vet ni vad. min verklighetsbild är omkullkastad; det absolut bästa är såklart att bo på hotell och bli välkomnad med frukt, choklad och gratis bubbel!jag vet det nu och kommer aldrig att nöja mig med mindre.





kvällen fortsatte med bland annat ostron på savoy, för såna är vi. hoppas att varje tremånadersdag blir lika flärdfull.

väder

det där med årstider. börjar inte det kännas lite tjatigt? jag menar höst. been there done that. samma visa varje år. kan ingen komma på nåt nytt nån gång?

gammal är inte äldst

på mitt nya jobb är jag bebis. eller, nej, det är jag inte alls, men den där första veckan känns jämt så, som om man är tonåring, finnig med fett hår. en osäker frågeställarmaskin som fumlar, glömmer, är långsam och gör fel.

min coach är en tjugofemårig brud som pladdrar. hon är rar och obegriplig. allting går i sjuhundrafemtio, och ingenting är noggrant utan allt går att göra på sitt eget sätt. det är helt hopplöst att vara ny och inte få raka besked, inga fasta rutiner, ingen ordning och reda. jag älskar ordning och reda. chefen har haft semester min första vecka, och jag är den förtappade, den utan passerkort, nyckel, namnskylt och behörighet. jag kan inte ens slänga mina egna sopor eller logga in i min egen kassaapparat. jag vet inte heller vad jag får i lön. living on the edge, kallas det visst.



för tio år sedan jobbade jag som barista i sheffield, och när jag sluter händerna kring den löddrande mjölkkannan och doften av nymalda kaffebönor blandas med någons parfym är det där jag är. slagen med espressohandtaget mot lådkanten sitter kvar i ryggmärgen och det är samma problem med dåligt inställt flöde, kalk i rören och en svag odör av bortglömt mjölkspill i något hörn som inte går att hitta.



om två veckor tror jag att jag är redo för revanschen. när jag gjort egna listor och beställningsformulär, programmerat om kassan, lärt mig hur man hittar i kulvertarna. det är då jag ska ställa alla krav, dra fram alla pekpinnar och suckande gnälla över att ryggen tar ofantligt mycket stryk. men först ska jag bli bäst. för det är så jag jobbar. även när jag är ny.

Working girl anno 2011.

idag har jag börjat på ett nytt jobb. hur jag fick det? genom bekant såklart. ett snabbt möte i måndags, inget ansökningsbrev, inget CV, bara mitt eget svettiga jag.

hurra för det!

nu ska jag fira med att gå på bokcirkel och prata Kadefors. och dricka vin, men vi låtsas att det är för bokens skull vi träffas.

sökes: enkelhet

ämnet är kanske uttjatat, men det här med att söka jobb via länk som leder till "extern webbplats" där man ska fylla i sina uppgifter. what's up with that?

för er som inte hänger i jobbansökningskretsar, så ska jag förklara:
en länk från en oftast inte särskilt fängslande annons leder till någon typ av HR-sida, där du ombeds fylla i praktiska uppgifter som namn, personnummer och adress, och sedan under olika rubriker vill de veta ungefär allt du gjort sedan du föddes med exakta datumangivelser. jag vet inte hur det är för er, men själv har jag ingen aning om ifall den där kursen jag läste 2005 började den 20:e september eller den 1:a oktober eller när den sista tentan var. det handlar om att vara grym på att höfta. givetvis vill de även ha motsvarande uppgifter då det gäller din arbetslivshistorik, och där vill många dessutom att man bifogar ett intyg. jag har inga intyg. jag har inte ens intyg från mitt senaste jobb där jag var i fyra år. jag har däremot min chefs vänskap och telefonnummer, men det platsar inte i sammanhanget. i vissa fall följer även möjlighet att bifoga uppgifter om eventuella förtroendeuppdrag, löneanspråk och vilken omfattning av tjänst man söker, och givetvis, givetvis ska det där fotot också hänga med. när alla dessa uppgifter fyllts i (tar runt en halvtimme när du gjort det några gånger, åtminstone om du hunnit göra en del under årens lopp) och du känner dig slut i huvet, kommer slutligen dödsstöten: möjlighet att bifoga CV. du förväntas alltså glatt ladda upp ditt färdigskrivna dokument som innehåller precis samma uppgifter som du just spenderat trettio minuter av ditt liv att fylla i på sidan. sedan ska du formulera att originellt och fängslande personligt brev, och allra helst ska du inleda med Ansökan och inte Asökan.


jag ska inte vara onödigt orättvis. dessa uppgifter är givetvis högst relevanta för en potentiell arbetsgivare. men varför i hela friden kan det inte räcka med att skicka in CV och kontaktuppgifter? eller varför kan det inte finnas en nationell CV-bas, där alla detaljer finns bevarade för landets alla arbetsgivare att plocka fritt (med arbetssökandes medgivande såklart)?

det är inte konstigt att arbetsförmedlaren tycker att det låter mycket när jag säger att jag söker i snitt fem jobb i veckan. det är säkert många arbetssökande som ledsnat och inte orkar lägga en timme per sökt jobb, med allt ifyllande, brevskrivande och fotoredigerande.

kanske arbetsförmedlingen kunde projektanställa mig med uppgift att få arbetsgivarna att använda deras databaser?

wet look

idag var jag på jobbintervju. efter att ha haft alldeles för roligt i helgen (kommit hem vid sexsnåret och sovit bort halva dagarna) vaknade jag pms-ilsken och uttorkad. bestämde mig för att wordfeud och kattkelande var viktigare än att förbereda mig för intervjun, så när jag väl förstod att marginalerna krympt bort till minimum fanns varken tid för CV-revision eller hårtvätt.

på intervjun svettades jag. på riktigt. sådär så att det rann från tinningarna, från benan ner i pannan och blev till pärlmustasch på överläppen. jag svettades så att min blommiga blus blev blöt, så att rumpan smälte ihop med dynan i syntetskinn och så att det smakade salt i munnen.

ni kanske tror att jag jämt går runt som en svettmaskin, och det har ni banne mig helt rätt i, men idag var det som om någon tryckt på alla knappar samtidigt. strålande solig högsommarvärme, nylonstrumpor, stress, mensvärk och en snabb cykeltur. man behöver inte vara hjärnkirurg för att koppla.


nu hoppas jag att min eventuella blivande arbetsgivare tittade mer i sitt anteckningsblock än på mig, och så tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte gjorde samma fadäs som i fredags då jag läste Metro på bussen, svettades och torkade mig i ansiktet med trycksvärtade fingrar. när jag kom hem såg det ut som om jag försökt mig på krigsmålning med skokräm. idag var jag bara shiny chique.