det var inte som om jag frös ihjäl, men det var nära.
det hjälpte inte att sitta i solen, och det hjälpte inte att ta på sig jackan. det hjälpte inte att hålla hårt. jag kunde ändå aldrig komma på det rätta att säga; jag kunde inte tänka, kunde knappt identifiera känslorna. som en vägg, och jag är så trött på att klättra, så trött på att försöka se över.
det var aldrig meningen att inte gråta. det var aldrig meningen att gråta. det var inte meningen att aldrig vara rätt. det var aldrig meningen att inte känna mig fel.
hej. idag har jag förstått saker. hej. idag har jag skakat om mig själv. hej. idag har jag haft fantomsmärtor. hej. idag vill jag vila.
jag hade kunnat skriva om hur jag blir attackerad av okända fiender, hur jag oftast inte sover särskilt bra, eller om hur jag inte kunde hitta min tandborste imorse. jag hade kunnat skriva om saker som intresserar, saker som berör, saker som ingen vill veta för att det skulle hemsöka deras tankar. jag hade kunnat vara någon annan och skriva om resan utifrån och in när andetagen blir för långsamma och hjärtslagen slutar höras, men va fan, det är bara en vanlig lördag och det är bara en vanlig jag med vanliga avstånd ner till golvet och det är för tidigt att göra något åt det.
försöker få igång någon slags festinställning i mitt trötta huvud: en insikt om att vi ska ut och dansa ikväll och att lampor och öl och lördagsfebern kommer att slå mig i ansiktet som vanligt och jag borde förbereda mig så att jag är beredd när det händer. ingen musik får mig att dansa, förutom kanske balladerna på stinas blandskiva, men mest handlar det om falsknynnande och duschfiltrerade öron. så går timmarna och snart ska även jag ta på mig dansskorna. prata i munnen på någon annan, dricka någonting som inte är ledset och övertala andra att det här är världens bästa dag. egentligen.
det är konstigt det där med rädsla. hur omöjlig den är att beskriva; det abstrakta suget i magen och önskan om att få lägga sig på marken och bli osynlig. hur olika de saker är som framkallar den.
att leva med en inkomst som inte täcker utgifterna, utan försäkringar, utan en semester inom räckhåll och utan att veta när det ska ta slut, eller vad som kan hända med en då. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av stress och hysteri. rädslan.
eller att varken ha arbete eller studier att vända sig till. att stå stilla, utan arbetslöshetsersättning, utan framtidsvisioner, utan drömmar eller ambitioner, och bara vara för trött för att bry sig. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av meningslöshet. rädslan.
eller att höra ljud i huset. steg och golvets knarrande, uppför trappan, och veta att ingen är där. ingen är där som kan få mig att skrika och ingen är där som skulle höra mig om jag gjorde det. rädslan?
när jag går in i ett rum scannar jag snabbt väggarna efter spindlar. inte för att jag skulle döda dem om jag fann några, utan jag hade försökt fånga dem och släppt ut dem, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar, för på nätterna drömmer jag att de kommer mot mig, överallt ifrån, och de rör mig aldrig, jag vaknar alltid innan de är framme, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. (jag försökte en gång, i sovrummet i england, men efter att ha iakttagit den lilla spindelns promenader i taket i över två timmar, så hissade den ner sig i min säng. då blev den utslängd genom förnstret.) de är inte ens farliga, men rädslan?
det är konstigt, rädsla. hur det inte går att förklara vad det är man är rädd för, egentligen, eftersom det som skrämmer inte är farligt. och när livet får mig att hålla andan och blunda, så fortsätter jag ändå att synas. och jag dör inte av att vara rädd.
tivoli. soligt, roligt och jag dog inte en enda gång, även om det var sjukt nära när jag åkte nersläppet. började hyperventilera på vägen upp och att sitta stilla på 63 meters höjd (låter inte så farligt som det är) fick mig att blunda. alltså var jag tvungen att, efter att ha överlevt första rundan, åka en gång till och tvinga mig själv att titta.
det är konstigt det där med rädsla. innan jag satte mig var jag rädd för att falla. men det var inte vägen ner som var obehaglig, utan vägen upp och vetskapen om att fallet måste komma.
lukten av popcorn i mina kläder.
så är det då äntligen över för den här gången; Harry Potter-boken är utläst, vilket innebär att den här kvällen är starten på ytterligare månader av spänd förväntan. äventyret måste fortsätta!
recensenterna lovade tårar, vilka jag svalde tappert där jag satt på den soliga altanen och vände de sista bladen. inte helt oväntat, men på intet sätt en besvikelse heller. det var helt enkelt en värdig uppföljare, och nu är harry-vännen ännu ett steg närmre den totala katastrofen eller dess motsats, och gud, låt henne skriva snabbare än blixten så att inga detaljer går förlorade ur mitt minne.
färdigläsandet av boken innebär också att jag är fri att läsa vad jag vill från och med nu, och jag ska genast återuppta den trista unni drougge-sagan innan jag plockar fram bortglömda skatter ur min ytterst pretentiösa bokhylla.
harry, harry, jag saknar dig redan!
dagen i övrigt bjöd på mycket sol, vit sand på höllvikenstranden, räkor och vin framför friidrotten och ja, jag var duktig och gick till arbetsförmedlingen. sökte till och med några jobb. imorgon ska vi åka karuseller tills vi kräks.
inatt när vi kom hem från festligheterna, möttes vi i dörren av en hund vid namn chevvy. kärvänlig som en red light district-brud ville hon sova i vår säng. det tyckte jag såklart var en utmärkt idé just då. i efterhand förstår jag att hon inte hade fått plats.
marcus åkte tidigt, och jag vinglade runt i segt lördagsillamående en stund och sov några timmar. peppade upp med kaffe när mamma sent omsider vaknade, och resten av dagen har varit sådär som lördagar nästan aldrig är. lugnt och fint, friidrott på tv, stinas pojkvän på besök, harry potter i soffan och nu kom vi precis hem från en såndär somrig långpromenad. lilla grisen chevvy var from som en oljetank, och eftersom vi inte mötte några andra hundar på vägen så slapp vi skriva under några dödsattester. sol och regn om vartannat, och hennes öron står aldrig upp samtidigt...
nu piskar ösregnet, och min vän blixten ropar från fjärran moln.
och ikväll ska det väl bli dans av kan jag tro. ska hjälpa gunilla att lirka upp hennes klädkammardörr så att hon kommer åt sitt smink och sina kläder. vet inte riktigt vilka förväntningarna är, men det är ju lördag och såklart ska vi supa som vi aldrig supit förut. fest.
nu ska jag leka med hundkompisen och lyssna på de tusen låtarna som jag fick av marcus igår. gött mos (spagetti).
blixten slog ner i ett hus i limhamn. det brann och våra fönsterrutor skallrade. mamma låg vaken och tänkte att det var en bomb. marcus låg vaken och sa "lisa, det åskar". jag sov. lisa lightning totaldissar blixten.
molnen igår var som på film. jag resonerade över min harry, om det är så att moln ser olika ut beroende på vart man är. "givetvis är det så, min käre watson", svarade harry. alltså är jag glad att jag bor i malmö och inte i växjö. inlandet suger. om det inte är utbrett.
eftersom jag äntligen fått min skatteåterbäring kan jag nu börja planera någon typ av återbetalning till kära mamma och kära pappa. det suger. något som inte suger är vår dammsugare som dog igår. länge leve dammet! (och länge leve glaset som jag fick i foten i förrgår, mitt i popcornspoppandet.)
i morse skrev jag en haiku när jag halvsov i dagsljusterrorvitarummet. jag reste aldrig på mig för att skriva ner den, så den försvann igen.
jag tänkte nyss skriva någonting bra, någonting som kändes, men så är det tydligen så att jag har bråttom någon annanstans för att någon annan ska köpa nya skor. nya skor är viktigt. nya skor ska stressas för. länge leve nya skor. in a poor attempt to bite ones head off, you be careful it's not your own. det blir ingenting skrivet.
kimya dawson förbannade harry potter, och beskyllde honom för att ta upp för mycket av hennes tid. själv kan jag bara be the chosen one om ursäkt. jag är ledsen, harry! förlåter du mig? jag ger dig inte min tid.
det finns så mycket annat att göra. bada i salt, kallt vatten, se filmer på canal + som inte handlar om någonting eller följa med och köpa skor. förstår du, harry? förlåter du?
efter senaste veckans "nära-döden-nära-gud"-upplevelser är jag utmattad och vill helst bara sova. fint att emil var här, och fint att bada och tro att sälarna förstod, och blixtar och regn och en rakbladsvass horisont. så trött. men nu - nya skor.
