tivoli, tivoli, when wickedness takes you.

tivoli. soligt, roligt och jag dog inte en enda gång, även om det var sjukt nära när jag åkte nersläppet. började hyperventilera på vägen upp och att sitta stilla på 63 meters höjd (låter inte så farligt som det är) fick mig att blunda. alltså var jag tvungen att, efter att ha överlevt första rundan, åka en gång till och tvinga mig själv att titta.

det är konstigt det där med rädsla. innan jag satte mig var jag rädd för att falla. men det var inte vägen ner som var obehaglig, utan vägen upp och vetskapen om att fallet måste komma.


lukten av popcorn i mina kläder.