det är konstigt det där med rädsla. hur omöjlig den är att beskriva; det abstrakta suget i magen och önskan om att få lägga sig på marken och bli osynlig. hur olika de saker är som framkallar den.
att leva med en inkomst som inte täcker utgifterna, utan försäkringar, utan en semester inom räckhåll och utan att veta när det ska ta slut, eller vad som kan hända med en då. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av stress och hysteri. rädslan.
eller att varken ha arbete eller studier att vända sig till. att stå stilla, utan arbetslöshetsersättning, utan framtidsvisioner, utan drömmar eller ambitioner, och bara vara för trött för att bry sig. när allting framför är svart, och allting bakom är suddigt av meningslöshet. rädslan.
eller att höra ljud i huset. steg och golvets knarrande, uppför trappan, och veta att ingen är där. ingen är där som kan få mig att skrika och ingen är där som skulle höra mig om jag gjorde det. rädslan?
när jag går in i ett rum scannar jag snabbt väggarna efter spindlar. inte för att jag skulle döda dem om jag fann några, utan jag hade försökt fånga dem och släppt ut dem, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar, för på nätterna drömmer jag att de kommer mot mig, överallt ifrån, och de rör mig aldrig, jag vaknar alltid innan de är framme, men jag hade aldrig kunnat låta dem vara kvar. (jag försökte en gång, i sovrummet i england, men efter att ha iakttagit den lilla spindelns promenader i taket i över två timmar, så hissade den ner sig i min säng. då blev den utslängd genom förnstret.) de är inte ens farliga, men rädslan?
det är konstigt, rädsla. hur det inte går att förklara vad det är man är rädd för, egentligen, eftersom det som skrämmer inte är farligt. och när livet får mig att hålla andan och blunda, så fortsätter jag ändå att synas. och jag dör inte av att vara rädd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar